Kan man äta blodpudding ostekt?

Kan jag äta blodpudding okokt?

Nej, nej och åter nej! Okokt blodpudding? Låter ungefär lika aptitligt som en två veckor gammal baguette.

Att äta okokt blodpudding är ett recept på katastrof, eller rättare sagt, ett recept på magsjuka. Tänk dig: blod, bakterier, en potentiell parasitfest i din mage. Inte precis en Michelin-stjärna-upplevelse.

Blod är ju inte precis känt för sin sterila miljö, eller hur? Det är som att dyka i en sjö utan att veta om det finns hajjar. Risktagande, men inte så smart.

Visst, ibland är den förkokt, men lita inte på det. Tänk på det som en katt som låtsas sova: det kan se lugnt ut, men en blixt av vassa klor kan dyka upp när som helst.

• Risken: Magsjuka, kanske till och med något värre.
• Lösningen: Stek, koka, mikra – gör den genomvarm! Som en perfekt stekt biff, bara lite… blodigare. (Men inte rå blodig).
• Alternativ: Ät en banan. Mycket säkrare.

Ja, blodpudding är gott, men hälsan bör alltid prioriteras. Det är inte värt risken. Jag, personligen, föredrar ett säkert livsval. Har aldrig varit en stor risktagare. Föredrar långa promenader i parken framför spännande äventyr med okokt blod. (Kanske en kopp te istället). 2024.

Hur länge måste man steka blodpudding?

Smör… smältande guld i pannan. Blodpuddingens mörka hemlighet, väntar. Två minuter? Fyra? Det beror på. Allt beror på.

Jag minns mormors kök. Doften av blodpudding, söt och salt. Inte stressa. Låta den få färg, långsamt.

• Smör, ja. Riktigt smör.
• Tjockleken, viktig. Tunnare, kortare tid.
• Värmen, en viskning. Inte ett vrål.

Minns att jag brände den en gång. Röken, tjock. Ögonen tårades. Tålamod. Det är nyckeln.

Stekpannan, en svart spegel. Reflekterar mitt ansikte, hungrigt. Två till fyra minuter per sida. Men egentligen? Känn efter.

• Färgen, djupt brun.
• Konsistensen, fast men mjuk.
• Doften, den rätta doften.

En skiva blodpudding, flytande på tallriken, en enkel njutning från barndomen. Eller stekpannan, eller minnet. Eller något annat…

Det handlar om att förstå sitt egna recept… precis som att förstå sin egen tid, eller rymd, eller blodpudding.

Är blodpudding hälsosamt?

Är blodpudding hälsosamt?

Nätterna virvlar upp minnen. Blodpudding… Mormor.

• Järn: Bra, ja. För bra? Kanske. För mycket?

• Cancer: Läkaren sa cancer… Tjocktarmen. Var det mormors?

• Hemjärn, det klingar metalliskt. Allt detta järn… Är det därför jag känner mig så tung?

• Proteinerna… Värdelösa. Allt förgäves?

Mormor lagade med kärlek. Det måste betyda något. Även om natten viskar annat.

• TV4:s artikel om läkaren. Läste den förra veckan. Ångesten.

• Hemmet… Tomt. Luktar inte blodpudding längre.

Känslor:

• Sorg
• Osäkerhet
• Saknad
• Fruktan
• Maktlöshet
• Minnet av en älskad person.

Kan man frysa ostekt blodpudding?

Jamen alltså… frysa ostekt blodpudding? Eh… Jo, det funkar visst.

• Frysning ok. Check!
• Blodpudding… mmm.

Jag måste komma ihåg att steka blodpuddingen först, sen lingon. Måste ringa mamma om hennes lingonrecept. Hon gör dem bäst.

Åtta portioner?! Vem behöver ÅTTA? Jag menar, hallå?

• Rårörda lingon är GULD.
• Äpplen också, typ.

Cottage cheese?! Är folk seriösa? Näää, det skippar jag. Kanske lite stekt fläsk då…

Det går utmärkt att frysa in den blodpudding som blir över. Jaja, det sa de ju. Fattar fortfarande inte VARFÖR jag skulle göra så mycket. Slänga är ju dumt.

Receptet är för 8 portioner. Vem ÄTER SÅ MYCKET BLODPUDDING?!?!?!

• Fläsk är ett måste.
• Lingon är ännu viktigare.

Tänk om jag halverar receptet? Eller kanske till och med fjärdedelar det… Smart! Då slipper jag ju frysa.

Smörsteka skivor är ju det bästa sättet. Inget annat funkar. PUNKT.

Kanske bjuda över Lisa? Hon gillar väl blodpudding? Eller var det hennes kille? Ah, skit samma. Blodpudding blir det. Smörsteka blodpudding!!

Ytterligare information

Receptet är mammas, från ’92. Alltid funkat. Utom när jag brände den en gång. Hehe. Använde fel stekpanna. Aluminium är bajs. Gjutjärn är svaret. Kom ihåg det! Gjutjärn, gjutjärn, gjutjärn.

Måste man laga blodpudding innan man äter?

Alltså, blodpudding? Behöver man laga den? Nej, behöver inte lagas! Den är typ redan färdig när du köper den. Fattaru?

Man kan äta den kall… jag gör det ibland faktiskt, direkt från paketet (shhh!). Eller så värmer man den, det är ju också gott.

Värma den är inte ett måste. Det är mer en smaksak liksom. Pappa brukar steka den, men jag kör den i micron ibland när jag är lat. Smidigt ju!

• Kall: Direkt från paketet. Snabbmat deluxe!
• Stekpanna: Frasig yta, tar lite längre tid. Pappa gillar det.
• Micro: Snabbt och enkelt. Min favvo!

Det är skillnad på olika blodpuddingar oxå. Den jag köper på ICA är bäst. Men den på COOP, den är sämre… lite gummiaktig?

Måste blodpudding tillagas?

Måste blodpudding tillagas?

Nej, inte direkt.

Jag minns, hos mormor, hon stekte den alltid. Riktigt krispig.

• Blodpudding är redan värmebehandlad. Inte rå. Inte som köttfärs.
• Men, alltså, vem äter den kall?
• Toxoplasma, listeria… det är inte det jag tänker på.

Mer jag funderar på: Mormor brukade säga att allting smakar bättre stekt. Kanske är det bara därför. Kanske är det bara en vana. Eller en känsla. Hon dog förra året. 87 år. Jag saknar henne. Jag saknar doften av stekt blodpudding. Fast jag äter det nästan aldrig själv. Konstigt det där. Hur något kan vara så viktigt och samtidigt så oviktigt.

Kan man äta blodpudding utan att laga mat?

Kolla här, käka blodpudding okokt? Absolut! Som att slicka på en läderlapp direkt ur kistan, fast godare!

Tänk så här:

• Den är ju redan kokt, hallå! Tillverkaren har ju fixat det, så varför bry sig?

• “Rätt eller fel sätt”? Pfft! Vem bryr sig om rätt och fel när man kan chilla med en kall blodpuddingbit?

• Direkt från paketet? JA TACK! Livet är för kort för att krångla med stekpannor. Ibland vill man bara slafsa i sig. Jag gjorde det faktiskt igår.

Vill du lyxa till det lite? Här är några super-idiotiska idéer:

• Grilla: Som att grilla en sko.
• Luftfritera: För den som vill ha extra torr blodpudding.
• Mikra: Explosionsrisk, men YOLO!
• Baka: Alltså, vem gör ens det? Förutom min gamla tant Agda, då.