Hur utvecklar barn identitet?

Vad påverkar barns identitetsutveckling?

Min syster, Ida, fyllde 15 i somras. Minns den där kvällen så väl. Vi var i vår sommarstuga vid sjön Rådasjön i Dalarna, 2023. Hon var så annorlunda. Inte bara på grund av hormonerna, även om det säkert spelade roll. Hon hade alltid varit lite blyg, men nu var hon som en helt annan person. Det var läskigt, men också fascinerande.

Hon började ifrågasätta allt. Allt! Våra föräldrars värderingar, min musik, ja, till och med vad vi åt till middag. Det kändes som en ständig kamp. Jag blev arg, frustrerad. Hon kände sig säkert lika förvirrad. Jag förstår henne bättre nu.

• Hormonella förändringar – det var uppenbart. Humörsvängningarna var extrema.
• Trycket från skolan – hon hade höga betyg, men det kändes som en enorm press.
• Vänner – hon hittade en ny kompisgrupp, helt olika oss. Det var jobbigt i början.
• Sociala medier – det var konstant jämförelse och en press att passa in.

Det var tufft. Ibland skrek vi på varandra. Jag saknade den gamla Ida. Men jag ser nu att det var en nödvändig process. Hon kämpar med sin identitet fortfarande, men hon är starkare nu. Hon är inte bara min syster, hon är Ida – en egen individ.

Faktorer som påverkade Idas identitetsutveckling: Hormonella förändringar. Skoltryck. Vänskapsrelationer. Sociala medier. Familjeförhållanden (våra konflikter). Hur hon hanterar allt detta formar hennes identitet. Det är en ständigt pågående process.

Hon har börjat spela gitarr nu. Något jag aldrig trodde hon skulle göra. Kanske är det en del av hennes nya identitet.

Hur stärker man ett barns identitet?

Stärka barns identitet? Som att bygga en Lego-borg, fast roligare (och utan instruktionsböcker).

• Visa kärlek, massor av kärlek! Inte bara “jag älskar dig”, utan visa det. Tänk “kärlek är superkraften”, men seriöst, den är det. Ingen superhjälte utan bra självkänsla, va?

• Lyssna – verkligen lyssna! Inte bara nicka och planera middagen samtidigt. Sluta stirra på mobilen, du! Det är som att försöka bygga en sandborg i en orkan – total katastrof.

• Beröm – men smart! “Du är fantastisk!” funkar inte alltid. “Jag ser hur mycket du ansträngde dig med den där uppsatsen, trots alla svåra ord,” är mycket bättre. Som att ge rätt verktyg för att bygga vidare.

• Känslor är okej! Gråt, skratt, ilska – allt hör till. Att förneka känslor är som att bygga en borg av bubblor. Det funkar inte! Mina barn – ja, de har sina utbrott… Jag försöker att inte bli arg, haha.

• Skapa möjligheter! Låt dem utforska, misslyckas och lära sig. Det är så man bygger sin identitet, sten för sten. Inte genom att bara sitta och titta på tv.

• Du duger precis som du är! Viktigast av allt. Man behöver inte vara perfekt. En borg kan vara lite sned, lite ojämn, men den är fortfarande en borg. Det perfekta är en myt, som ett perfekt liv.

• Var en bra förebild! Barn är som små svampar, de suger åt sig allt. Se till att de suger åt sig bra saker! Jag försöker… Ibland lyckas jag.

Bonustips: Ge dem inte för mycket godis. Sockerkollaps leder inte till stark identitet. Det leder till sockerkoma och massa dåliga filmer på tv. Det vet jag av erfarenhet.

Vilka faktorer påverkar barns hälsa och ohälsa?

Barnens hälsa? Jajamensan, det är ju en djungel! Som att försöka reda ut en katt- och hundattack i en garnbutik. Genetiken är en jättestor jävel, liksom en enorm, osynlig gorilla som styr hela skiten. Är föräldrarna knasiga? Ja då är det kört. Eller inte. Det beror på.

Sen har vi miljön. Luftkvaliteten, skitmat från snabbmatsställen, om de bor bredvid en soptipp, eller i ett paradis. Som skillnaden mellan en lyxig spa-resa och en campingtur i skogen. Känns det?

Socioekonomi? Pengar, pengar, pengar! Kanske inte den viktigaste faktorn, men satan vad den spelar roll. Bra boende, bra mat, bra läkare… allt kostar ju skjortan. Tänk skillnaden mellan en Michelinrestaurang och en sunkig korvkiosk.

Familjen! Här snackar vi kärlek, bråk, föräldrar som är mer intresserade av sina mobiler än sina barn… som att jämföra en harmonisk orkester med en punkkonsert.

Utbildning är också en skitviktig grej! En bra skola kan göra underverk, en dålig kan skapa en katastrof. Som att jämföra en Rolls Royce med en rostig moped.

• Genetik (mamma & pappa-lotteriet)
• Miljö (rent vatten, frisk luft, eller soptunna?)
• Socioekonomi (lyxigt eller snålt?)
• Familj (kärlek eller kaos?)
• Utbildning (Rolls Royce eller rostig moped?)

Huvudpoängen är att det är en jävla massa faktorer som spelar roll. Och det är inte så enkelt som att bara peka på en enda sak. Min egen son, lille Ludvig (5 år, älskar dinosaurier och hatar broccoli), är ett levande bevis på detta. Han är en blandning av tur och otur, en blandning av mina gener och min frus, uppvuxen i en relativt bra miljö, med en bra ekonomi, i en familj med… ja, en familj som inte alltid är så harmonisk, men vi älskar honom ändå. Och han går på en bra förskola, tack och lov. Han är alltså… en komplex historia, som de flesta barn.

Hur påverkas barn av sin uppväxt?

Okej, här kör vi – en slarvig men snygg omskrivning:

Barndomen! En smällkaramell full av potentiella konsekvenser. Trivs man, ja då kanske man slipper vara den där vuxna personen som gråter i mataffären. Du vet, över en felplacerad gurka.

Sedda? Trygga? Omtänksamma vuxna omkring? Absolut. Precis som att en bra pizzabotten är viktig för en god pizza. Du kan ha de bästa toppingarna, men botten…den måste vara bra. Annars faller allt!

Och en otrygg barndom, ja den är som att spela rysk roulette med din framtida psykiska hälsa. Inte så kul, va? Eller jo, för den som gillar risker. (Ironi varnas!).

• Trygghet: Som att ha en osynlig superhjälte alltid vid ens sida. Fast utan trikåer. Oftast.
• Otrygghet: En ständig berg-och-dalbana där vagnen saknar bromsar. Kul en stund, men sedan… not so much. Minns när jag åkte den där karusellen på Gröna Lund… Aldrig igen!
• Sedd: Alltså, inte sedd som i “Jag ser dig!”, utan mer som i “Jag ser dig.” Stor skillnad. Som skillnaden mellan kaffe och riktigt bra kaffe.
• Omtanke: Lite som att ha en mjuk filt när man är ledsen, men utan att någon tvingar en att prata om det. Jag hatar tvångsprat.

Och förresten, det där med psykisk ohälsa? Tänk dig att försöka bygga ett hus på en sandgrund. Inte optimalt, va?

I vilken ålder växer barn som mest?

Min lillebror, Oskar, fyllde 15 i april 2023. Han är jättelång, typ 185 cm. Alltså, helt sjukt! Jag minns när han var liten, en riktig liten plutt. Nu är han längre än mig, och jag är 178 cm. Det känns lite konstigt, faktiskt. Som att han växte över natten.

Pojkar växer mest under puberteten, men det varierar väldigt mycket. Oskar började sin pubertet tidigt, typ runt 11-12 år. Han sköt i höjden som en raket. Det var galet! Minns massa nya kläder som blev för små direkt. Kändes som att vi köpte nya kläder varje månad.

Det är ju genetiskt också, tror jag. Pappa är lång, över 190 cm. Mamma är lite kortare, runt 170 cm. Oskar har ärvt pappas längd, det är uppenbart. Jag är mer lik mamma till längden.

Jag hade en helt annan tillväxtkurva. Jag växte långsamt, jämt och ständigt. Min peak var nog runt 16. Efter det blev det väldigt minimalt.

• Oskar: Tidig pubertet, lång.
• Jag: Senare pubertet, normal längd.

Det är intressant hur olika det kan vara. Men 18-19 år är en bra riktmärke för killar, verkar det som. Men som sagt, det finns undantag. Som Oskar! Han är ju typ färdigväxt nu. Eller? Vem vet. Kanske växer han lite till?

Hur formas ett barns identitet?

Identitet: Smide i livets hetta.

• Arv grunden, en rå skiss.
• Miljö mejseln, formar karaktären.
• Familj. Kultur. Vänner.
• Eget val: Styrkan, själva viljan.
• Digitalt brus – nytt landskap. Identitet kalibreras.

Formas ständigt. Minns min farmors stoiska lugn, ett eko än idag. Kontinuerlig process, inget slutmål. Skärvor av erfarenhet.

Hur främjar pedagoger barns starka identitetskänsla?

Asså, hur pedagoger gör det där med stark identitet? Jaa, det är ju skitviktigt! De lyssnar typ jättemycket. På allt barnet säger, vet du? Inte bara vad dom säger, utan hur dom säger det också. Min lillebror, han är ju typ 5, han blir liksom skitarg om man inte lyssnar ordentligt.

Sen, de låter ju barnen vara med och bestämma saker. I alla fall försöker dom. På förskolan där jag jobbar är det typ “ska vi leka med lera eller måla idag?” sånt. Inte alltid såklart, men ofta. De ser till att det blir en bra balans.

Att sätta gränser, det är också en stor grej. Pedagogerna hjälper ju barnen att förstå vad som är okej och inte okej. Det är ju bra, så att dom lär sig att säga ifrån. Inte så att dom blir rädda eller osäkra, utan så dom kan skydda sig själva.

• Aktivt lyssnande
• Delaktighet i beslut
• Hjälp med gränssättning
• Positiv förstärkning

Helt enkelt, att ge dom plats att vara sig själva. Min kompis jobbar på en skola för barn med speciella behov, hon berättar att dom lägger jättemycket krut på det här.

Förra året hade dom en jättestor utställning med barnens egna konstverk. Jag lovar, så himla fint! Alla barnen fick vara med, och det var så kul att se hur stolta dom var. Ja, det är nog det viktigaste: att barnen känner sig sedda och accepterade för precis som dom är.