Hur uttrycker du glädje?

Hur uttrycker jag glädje? Oj, det är en svår fråga, faktiskt. Glädje… det är inte bara ett leende, vet ni? Det är som… tänk er en bubblande källa, där vattnet sprutar upp och skrattar. Precis så känns det inuti mig. Ett dansande hjärta, ja, precis som du skrev, men också så mycket mer. En riktig explosion av… ja, vadå, lycka? Det låter nästan lite tråkigt, eller hur? Glädje är ju så mycket mer vibrerande än bara “lycka”.

Kommer ni ihåg den där gången jag cyklade hem från jobbet i solnedgången, musiken pumpade i öronen och vinden smekte mitt ansikte? Det var glädje i sin renaste form. Jag minns att jag nästan skrek av lycka, det kändes så otroligt! Eller min kompis Saras ansiktsuttryck när jag överraskade henne med biljetter till den där konserten vi pratat om i evigheter? Det där strålande leendet, ni vet? Det är glädje, det är det! Det är inte bara min glädje då, utan den delas, den växer. Det är magiskt!

Att bara säga “jag är glad” känns… lite tunt, som du sa. Som att försöka beskriva en regnbåge med bara ordet “färgrik”. Det räcker inte till, inte alls. Glädjen behöver utrymme, den måste få andas, spridas, som… ja, som en flock fjärilar som flaxar runt i ett fält fullt med solrosor. En bild jag målade i huvudet för bara någon minut sen. Lite flummigt kanske, men så känns glädjen! Den är varm, den är smittsam, den är… ja, den är liv. Och det är så himla skönt.