Hur vet man att man inte älskar någon längre?

Hur vet man egentligen… att kärleken svalnat? Det är en så svår fråga, eller hur? Som en isklump i magen som sakta smälter och lämnar efter sig en… tomhet. Jag minns en gång, det var med mitt ex, Johan. Vi hade varit tillsammans i tre år, och plötsligt kände jag det. Eller snarare inte kände det.

Den där pirrande känslan, förväntan inför att ses, den var bara… borta. Det stod ju “förlorat intresse” i någon artikel jag läste en gång. Precis så var det. Jag ville inte ens prata med honom i telefon längre. Visste inte vad jag skulle säga. Ville hellre scrolla Instagram, vilket ju är helt sjukt när man tänker på det.

Och den där längtan, den där riktiga längtan efter närhet… den var ersatt av en konstig… vänskapskänsla. “Vänskapslängtan”, stod det visst. Som om han vore en kompis, liksom. Inte min partner. Herregud. Vem vill vara kompis med den man en gång delat allt med? Inte jag i alla fall. Det kändes så fel, så… ytligt.

Minns ni känslan av att allt bara är… jobbigt? “Negativa känslor” kallas det tydligen. Varje liten grej han gjorde irriterade mig. Hans tuggande, hans skämt, hans allt. Det var som att vi levde på olika planeter. “Känslomässig distans” var ordet, tror jag. Som en osynlig vägg mellan oss. Jag kände… ingenting. Mer än kanske lite… medlidande?

Sen hade vi ju det där med värderingarna. “Olika värderingar,” läste jag någonstans. Det låter så torrt och akademiskt, men fy vad det stämmer. Han brydde sig inte ett dugg om miljön till exempel, slängde skräp överallt. För mig är det superviktigt. Det blev så många bråk om det. Tillslut orkade jag inte ens bråka längre.

Det är väl så det är, antar jag. När kärleken dör. Som en blomma som vissnar. Man kan vattna hur mycket man vill, men till slut… Ja, ni fattar. Det är sorgligt, men sant.