Vad menas med svårighet att kommunicera?

Vad menas egentligen med svårigheter att kommunicera? Det där är ju en fråga jag själv brottats med, i åratal till och med. Det känns som att det är mer än bara "problem med att förstå och uttrycka sig", vet du? Det är som en... vägg. En osynlig vägg mellan mig och andra, ibland så tjock att jag knappt kan andas.

Tänk dig att du har något fantastiskt att berätta, något som bubblar inom dig, längtar efter att bli sagt. Men orden, de vill inte komma ut. De fastnar i halsen, blir till mummel, till missförstånd. Eller tvärtom – andra pratar, en flod av ord, men det når aldrig fram till mig. Det är som att lyssna på ett främmande språk, fast det borde vara mitt modersmål. Det händer ju, eller hur? Jag minns en gång när jag försökte förklara för min mormor hur frustrerande det var att… ja, precis detta! Hon tittade på mig med sina fina, rynkiga ögon och sa bara: "Ja ja, det går över." Gick det det? Nej.

Det här med kroppsspråk också, det är en hel vetenskap i sig. Jag har en vän som är fantastisk på att läsa av andras minspel, hon ser genom en på ett sätt jag bara kan drömma om. Själv? Jag är katastrof. Jag misstolkar allt, eller så missar jag helt vad som händer. Och det är ju inte bara tal och kroppsspråk, nej nej. Att tolka information, att formulera mina egna tankar – det är en ständig kamp. Ibland känns det som att jag simmar i sirap, varje tanke, varje ord, kräver en enorm ansträngning. Hur många gånger har jag inte velat skrika: "Förstår ni inte?!" Men orden fastnar, igen.

Jag läste någonstans – vet inte var, någonstans på nätet, tror jag – att typ, ja, många människor upplever det här. Att det inte är ovanligt. Men det hjälper inte mig när jag sitter där, ensam med min frustration, och känner mig så fruktansvärt missförstådd. Det är en isolerande känsla, det kan jag intyga. Kanske en tio av tio på en skala av elände, ibland. Men det finns ju hopp, eller hur? Man lär sig ju hantera det på olika sätt, eller? Det är det jag hoppas på, i alla fall.