Hur är man som högkänslig person?

Okej, här är ett försök till att redigera texten om högkänslighet från ett mer personligt och känslomässigt perspektiv, med lite “mänskliga” skavanker och exempel:

Hur är man som högkänslig person?

Att vara högkänslig, ja, det är faktiskt som att leva med en extra antenn utsträckt mot världen. En fantastisk, men ibland också… utmattande antenn. Jag upplever allting så intensivt. Minns du den där gången, när jag och Lisa var på konserten i somras? Medan alla andra bara gungade med, kände jag liksom varenda vibration i bröstet, varenda ton i varenda instrument. Tårarna rann ju nerför kinderna! Kanske lite pinsamt, men… ja, så är det.

Färgerna känns liksom starkare, eller hur? Musiken griper tag ännu mer, och dofter… åh, dofter kan vecka så starka minnen. Mormors äppelkaka, till exempel! Poff, och jag är tillbaka i barndomen. Det är otroligt, visst? Men den här intensiteten… den kan också vara överväldigande, speciellt i en stressig miljö. Känner du igen dig?

Jag längtar verkligen efter lugn och ro. En stund i naturen, en bra bok, det är verkligen guld värt. Jag hatar orättvisor, det gör jag verkligen, och jag försöker alltid göra mitt bästa – kanske lite för mycket ibland, erkänner jag. Min man brukar säga att jag tar på mig hela världens bekymmer, haha!

Att ständigt få höra att jag är “för” känslig, ja, det har sårat. Många gånger. “Ryck upp dig!” “Ta det inte så personligt!”… lättare sagt än gjort, liksom. Men jag lär mig faktiskt att acceptera min intensiva natur, att se den som… inte bara en börda, utan som en styrka. Det tar tid, det gör det, men jag börjar inse att jag har en unik gåva. Att kunna känna djupt, att kunna relatera till andra på ett djupare plan… det är inte så dumt ändå, eller vad säger du? Och kanske, bara kanske, kan jag använda den där antennen till något riktigt bra. Det är ju det jag hoppas på, i alla fall.