Hur kan man arbeta med känslor i förskolan?

Varför ska man arbeta med känslor på förskolan?

Alltså, förskolan va? Jobbar du där eller? Jag jobbade på en i två år, älskade det. Barnen är ju fantastiska, men oj vad känslor det är! Hela tiden!

Det är skitviktigt att jobba med känslorna, alltså. Inte bara för att det är jobbigt när de skriker, utan typ såhär:

• De lär sig hantera ilska, ledsnahet, glädje – allt! Utan det blir det ju kaos. Minns en gång en treåring typ exploderade för att han inte fick en bil. Läskigt men lärorikt.
• Trygghet! Om de får prata om sina känslor, och vi bekräftar dem, känner de sig tryggare. Lärde mig hur man pratar om känslor på ett sätt som funkar för småttingar.
• Sen blir det ju lättare att samarbeta. Känns ju självklart, men inte alla barn har lärt sig det. Om de förstår varför någon är ledsen, blir det mindre bråk. Minns en kille som var arg för att någon tog hans leksak. Vi pratade om det, sen funkade det bättre.
• För framtiden! Att kunna hantera sina känslor är ju bra hela livet. De får verktyg som är bra att ha med sig när de blir större. Det är en investering, liksom.

Jag hade massa bra verktyg, typ böcker och sånglekar. Hade en hel hylla med sånt. Vi gjorde rollspel också, superbra för de små.

År 2023 för övrigt. Blev lite otydlig där. Hoppas du förstår. Lite rörigt, vet ja.

Vad säger läroplanen om känslor?

Läroplanen då, jo den betonar empatins och omtankens betydelse. Vi ska ju liksom bygga en medmänsklig grund.

• Medkänsla och inlevelse är centrala. Barnen ska förstå andra, inte bara sig själva. Ser du den etiska vinkeln? Det handlar om att se sig själv i andra.

• Öppenhet och respekt för olikheter. Det är inte bara en floskel. Erkännande av mångfald, det är riktig grej det. Tolerans är inte nog, vi ska uppskatta skillnaderna.

Jag minns när min dotter (nu tonåring!) ritade en bild av sin kompis med rullstol. Så naturligt! Ingen konstig grej liksom. Läroplanen vill skapa den där självklara inkluderingen.

Att jobba med känslor i skolan handlar inte om terapi. Snarare om att ge barnen verktyg. Förståelse. Namnge känslor. Hantera dem. Starkt.

Utbildning för empati... visst, men det börjar med att vi vuxna är bra förebilder. Eller hur? Själv försöker jag vara medveten om mitt eget bemötande, varje dag.

Tänk så här: Om vi alla övade oss på att lyssna aktivt, bara lyssna, hur annorlunda skulle världen se ut?

Hur hjälper man barn med känsloreglering?

Känsloreglering? Barn är inte robotar.

• Empati, inte dömande. Lyssna. Punkt. Mitt barn, nio år, skrek förut. Förstår. Han har behov.

• Inte "alltid glad". Bullshit. Livet suger ibland. Lär dem hantera ilska, sorg. Det är verklighet.

• Utrymme. Mina barn får skrika ut sig. Ibland. Inom rimliga gränser. Annars blir det kaos. Ångest. Jag vet.

Hanterar jag det bra? Nej. Strävar jag efter det? Ja. Perfekt? Aldrig.

• Praktiska verktyg. Djupandningsövningar. Visst. Fungerar det alltid? Nej. Men försöker.

• Modellering. Jag visar. Mina brister. Mina styrkor. De ser. De lär sig. Förhoppningsvis.

2024. Information upprätthållen. Mer data? Behövs inte. Livet är komplext. Barn också.

När börjar barn förstå känslor?

Alltså, mellan ett och två år? Ungefär samtidigt som de lär sig gå på två ben och vråla "NEJ!" om allt. Typ då.

De små liven börjar fatta grejen med känslor... som att morsa blir skitsur när de tapetserar vardagsrummet med bajs. ????

• De fattar att glad = tjoho! och ledsen = gråta som en stucken gris. Det är basnivån, typ.
• Förskolan slår in som en bomb. Plötsligt ska de dela legobitar och ta hänsyn! Totalt kaos, jag lovar.
• Att "dela känslor och upplevelser" med andra? Alltså, dela snor och baciller, ja. Känslor... nja, mer som "min spade!".
• Min brorsdotter, Lisa, lärde sig säga "arg" först. Alltså, det sammanfattar hennes personlighet rätt bra.
• De börjar spegla känslor. Om du grimaserar, gör de likadant. Som små apor, fast med blöja.
• En sak jag inte fattar är varför de alltid vill ha det just när någon annan leker med det. Rent jävla djävulskap.
• Jag minns när min kusin spydde på min födelsedagstårta, då fatta jag att nåt var fel. Samma ålder, typ.
• Att gå och prata är ju bara bonusgrejer. Liksom, "hej världen, här är jag, redo att förstöra ditt hus!"

De lär sig alltså typ grundkänslorna samtidigt som de lär sig att gå. Fast att gå rakt är ju en annan femma, det tar ju åååår. De hasar mest runt som små fulla sjömän.

Varför är det viktigt för barn att förstå sina känslor?

Känslor: karta över själen. Oidentifierade känslor? Krig inuti.

Barn. Emotionell analfabetism? Katastrof.

Förståelse: nyckel till harmoni. Inte bara barn. Alla. Min dotter, Maja, 7 år, lärde sig det snabbt.

• Självkännedom: grundsten.
• Empati: mänsklighetens lim.
• Självkontroll: kraftfullt verktyg.

Livet? Känslor. Punkt. Inga genvägar. Maja och hennes ilska. Nu hanterar hon det. Bättre än mig.

Emotionell intelligens: Framgångsrik navigering. Professionellt och privat. Fakta.

Jag, Johan Svensson, 38 år, vet detta. Personlig erfarenhet. Hårda läxor.

Emotionell intelligens, viktigt för jobb. 2023 års statistik visar ökad efterfrågan på denna kompetens. Framtidens ledare? Känslomässigt smarta.