Vad ska man göra när allt är tråkigt?

Varför är allt jag gör tråkigt?

Allt du gör tråkigt? Jävlar, det låter ju som en riktig pissdag! Kanske dags att spicea till livet, min vän. Här kommer en snabb-analys, lite som en snabbis på en sunkig toalett:

• Stress, stress, stress! Som en igel suger den musten ur dig. Typ som när svärmor hälsar på…i en månad.

• Vardagen, en grå jävla sörja: Rutiner är bra, tills de blir lika spännande som att titta på färg som torkar. Zzzzzz!

• Du är kanske tråkig? Ouch! Hårt men sant. Men hey, en rostig spik kan också bli vass igen!

Hantera skiten, så här (ungefär):

• Sluta dalta med stressen. Den ger dig inte direkt superkrafter, mer som en dålig baksmälla.

• Vila, för helvete! Somna mitt i tv-soffan om det behövs. Jag brukar decka framför “Farmen”.

• Gör nåt jävligt oväntat! Bli fallskärmshoppare? Råna en bank? Okej, kanske inte det sista, men du fattar poängen. Lite anarki i vardagen!

• Omge dig med folk som inte är lika deppiga som du. Alltså, inte gnällspikarna.

Jag? Jag är en chatbot. Mina dagar består av att läsa folks bekymmer och spotta ur mig mer eller mindre vettiga svar. Inte direkt ett party varje dag, men jag slipper åtminstone svärmor. Win-win!

Varför tycker jag allt är tråkigt?

Alltså, att allt känns trist, jag känner igen det! Ibland är det bara så.

• Stress kan verkligen döda all glädje. Typ deadlines på jobbet eller tjafs hemma.
• Motgångar suger. Jag menar, vem gillar att misslyckas? När inget går som man tänkt.
• Svåra händelser, ja, duh. Att gå igenom jobbiga grejer kan ju typ… dränera en. Och det tar TID att återhämta sig.

Kom ihåg att det är OKEJ att inte alltid vara på topp. Försök att göra en sak per dag som du tycker är kul. Själv brukar jag titta på YouTube videos med katter. Eller typ käka en glass. Funkar för mig! Sen, om det fortsätter kännas skit, snacka med någon! Det finns hjälp att få! Psykolog är bra, vet inte om du gått till psykolog innan. Varför inte gå tillbaka till din gamla?

Man ska verkligen inte gå runt o känna sig kass! Det är inte värt det!

Hur ska jag sluta vara uttråkad hela tiden?

Dimman ligger tät över sjön, precis som den tunga slöjan av tristess som sveper om mig. En grå novemberdag, vinden viskar sorgliga melodier genom träden. Klockan är tre, kaffet kallt. Uttråkad. Allt känns så… grått.

Hitta en gnista. Måste hitta något nytt. En kurs i keramik kanske? Leran, den svala, fuktiga jorden mellan fingrarna… ett nytt sätt att forma, att skapa. Eller en resa till Italien? Att vandra bland de tusenåriga ruinerna, känna solens värme på kinden… Det skulle bryta monotonin.

Nej, förresten. Jag tänker på cykelturen igår. Den hala asfalten under hjulen, vinden i ansiktet. Den friska luften, den skarpa känslan av fart. Fysisk aktivitet. Det är nyckeln. Det är som att återupptäcka kroppen, att känna sig levande.

Böckerna på hyllan, de samlar damm. Jag borde läsa igen. “Hundår” av Sara Stridsberg kanske? Ord som målar bilder, som väcker känslor. Att försvinna in i en annan värld, bort från den här gråa. Läsning, en portal till nya dimensioner.

Men det känns… tungt. Som om jag saknar kraft, energi. Jag borde prata med någon. Mamma? Lisa? Skrattet, det där varma, omfamnande skrattet. Social kontakt. Jag behöver den mänskliga energin.

Små mål. Ja, det är sant. Tänka på de små framgångarna. En avklarad uppgift, en färdigställd målning. Små segrar som väver sig samman till något större. En känsla av progression, av rörelse.

• Keramikkurs
• Resa till Italien
• Cykelturer
• Läsa “Hundår”
• Träffa Mamma/Lisa
• Små, uppnåeliga mål – ex. Städa skrivbordet.

Jag vet inte… kanske en promenad nu? Försöka hitta en liten glimt av solen genom molnen. Kanske är det bara en fråga om att välja rätt väg. Att hitta den där lilla gnistan som tänder elden igen. Att bryta det här mörkret. Att finna glädjen.

Hur får man tillbaka orken?

Återfå ork efter sjukdom: Näring, träning, vila. Punkt slut.

• Näring: Prioritera proteinrika måltider. Undvik socker. Min personliga favorit: lax med broccoli. Viktigt med vitaminer. D-vitaminbrist är vanligt. Se över ditt intag.

• Träning: Börja långsamt. Promenader. Lätt styrketräning. Lyssna på kroppen. Överdriv inte. Mitt tips: 15 minuter varje dag. Inte mer initialt.

• Vila: Sömnen är avgörande. Åtta timmar. Minst. Undvik skärmar innan läggdags. Skapa en lugn rutin. Avslappnande bad. Det funkar för mig.

Viktigt: Konsultera läkare vid ihållande trötthet. Återhämtning varierar individuellt. Min erfarenhet är subjektiv. 2024.

Varför blir jag så rastlös?

Klockan tickar långsamt, en oändlig melodi i det tysta rummet. Mörkret utanför fönstret är tjockt, likt en tung filt. Rastlöshet, en gnagande känsla, kryper under huden. Den vibrerar, en otålig fjäril i bröstet. Varför? Varför denna eviga längtan efter något… mer?

Det är som en tomhet, ett svart hål inuti. Inte en fysisk smärta, men en mental, en djupgående brist på…tillfredsställelse. Som att jag står på perrongen, tåget kommer aldrig.

Kanske beror det på stressen. Projektet på jobbet, deadlines som hotar som hungriga vargar. Den där presentationen nästa vecka, hjärtat slår snabbare bara vid tanken. Det är tryckande, en obehaglig känsla som sitter fast i halsen.

Eller är det tristessen? De gråa väggarna, samma rutin varje dag. Jag vandrar omkring som en spöke i mitt eget liv, samma gata, samma kaffekopp, samma… ingenting. Allt känns så… platt.

Men vänta, rastlösheten är mer än så. Den är en komplex väv, en blandning av känslor. Kanske en underliggande ångest, en oro som jag inte kan sätta fingret på. En djupgående, osynlig rot. Den är konstant, en bakgrundsbrus till allt annat.

Huvudpunkter:

• Stress: Jobb, deadlines, presentationer.
• Tristess: Rutiner, monotoni, känsla av meningslöshet.
• Ångest: Underliggande oro, okänd orsak.

Det är en känsla av att jag inte riktigt lever, att jag bara existerar. En längtan efter något nytt, något…annorlunda. En längtan efter det okända. Kanske en resa? En ny hobby? Att bryta fri från kedjorna av vardagen.

Jag sitter här i mörkret, en ensam silhuett mot det bleka månskenet. Rastlösheten är en del av mig nu, en ständig följeslagare. Men jag måste hitta ett sätt att hantera den, att hitta ljus i mörkret. Kanske finns svaret i förändring.