Varför tycker jag allt är tråkigt?

Varför känner jag mig så tråkig?

Känslor är som väder; ibland sol, ibland åska. Tråkighet är bara en väderomslag. Livet är ju inte en jämn asfaltsväg, mer som en mountainbike-bana – full med hopp, gupp och ibland, ja, skitjobbiga lerpölar. Att känna sig tråkig är helt normalt, precis som att behöva byta däck på cykeln ibland.

• Svåra händelser? Livet är en härlig blandning av choklad och chili – ibland bränner det till.
• Motgångar? Tänk på det som en personlig utmaning, en nivåhöjning i spelet.
• Stress? Stress är som en otämjd hund; behöver lite träning och tydliga kommandon.

Var inte rädd för att söka hjälp. Det är inte svaghet, utan smart strategi. Att gå till en terapeut är som att få en mekaniker att kolla på din bil – innan den går sönder helt.

Jag, förresten, hade en period där jag kände mig så tråkig att jag funderade på att bli munk. Nästan. Men sen hittade jag en bra serie på Netflix. Hjälpte faktiskt. Se, lösningar finns!

Tips för att pigga upp dig:

• Prova yoga. Eller, nej vänta, pizza. Eller yoga med pizza. Experimentera!
• Prata med någon. En vän, en familjemedlem, en fågel… (ok, kanske inte fågeln.)
• Gå en promenad i naturen. Eller titta på en naturdokumentär på Netflix om du är lat.

Och kom ihåg: Att känna sig tråkig är tillfälligt. Precis som en dålig dejt. Det finns alltid mer kul att upptäcka.

Länkar till relevant information: (Jag hänvisar till 1177 Vårdguiden för mer information om stress och psykisk ohälsa. Sök på “1177 stress” eller liknande för att hitta aktuell information.)

Varför är allt jag gör tråkigt?

Varför… tråkigt?

Det är inte bara allt, eller hur? Kanske bara det mesta. Kanske bara det jag ser mest av. Stress kanske.

• Stress. Ja.

  • Som den där kvällen, 2018? När jag glömde min sons födelsedagstårta. Jobbet.
  • Eller nu. Ekonomin, liksom. 2024. Hela jävla tiden.

• Tråkigt… Varför känns det så tomt nu igen? Efter allt. Som en gammal leksak jag slutat leka med.

  • Måste kanske vila mer, det säger de ju.
  • Eller hitta något nytt. Nåt annat än Netflix, snälla.

Jag borde kanske… hantera stressen bättre. Jag vet. Men hur fan gör man det? Yoga? Löjligt. En lång promenad? Jo, tjena. I regnet? Det är bara ännu en sak som känns… tråkig.

Stress. Jag känner det i käken. I nacken. Alltid. Som en ständig påminnelse.

Varför är jag så uttråkad?

Den tunga luften i decemberkvällen, grå och dimmig, lägger sig som en filt över själen. Klockan är tio, regnet smattrar mot fönstret. Precis som regnet, ett ständigt droppande av… vad? Uttråkning. Ja, det är det. En tung, grå klump i bröstet, som vägrar släppa taget.

Den där obehagliga känslan, den gnagande tomheten. Det är stressen. Ja, stressen som smyger sig på. Den har varit där hela tiden, gömd i kroppens vrår, under ytan av vardagen. Nu, i stillheten, i avsaknaden av yttre stimuli, bubblar den upp. En obehaglig överraskning, likt en bubbla som spricker i ansiktet.

Kroppen skriker efter rörelse. Benen, de vill springa, rusa iväg, bort från den här kvällen. Hjärnan, den blir panikslagen, den hatar stillheten, den obekväma sanningen. Jag känner hur den protesterar. Det är en kamp, en inre strid mot den här…stillheten.

Denna uttråkning är en signal. En varningsklocka. Kanske är det alldeles för mycket stillhet, alldeles för lite engagemang? Kanske för mycket tankar, för lite handling? Kanske… eller är det helt enkelt så att min kropp skriker på lite förändring?

• För lite rörelse.
• För mycket inaktivitet.
• För lite stimulans.
• För mycket reflektion.

Det är en märklig känsla, den här uttråkningen. Som ett tomrum, en väldig, oändlig tomhet. En tät dimma som hindrar allting annat. Jag måste bryta mönstret. Jag måste röra mig. Jag måste hitta en öppning i dimman.

Kroppen vet vad den behöver. Jag måste lyssna på den. Den skriker på förändring. En promenad i regnet? En kopp starkt kaffe? Eller något mer… mer drastiskt? Kanske är det dags för en resa. En resa bort från den här gråa dimman. En resa inåt, en resa utåt. En resa för att hitta mig själv igen.

Varför känner jag mig uttråkad hela tiden?

Usch, vad tråkigt allt är. Varför? Allt känns bara… grått. Kanske för lite sömn? Jag sov typ fem timmar igår igen. Jobbigt.

• Koffein? Drack tre koppar starkt kaffe idag. Hjälper inte mot tröttheten, bara gör mig mer stressad.

Måste vara det där projektet på jobbet. Deadline nästa vecka. Panik. Borde städa lägenheten också. Men orkar inte.

• Diskberg. Hög. Ser ut som Mount Everest.
• Tvättberg. Likadant.
• Och dammråttorna… hjälp.

Åh, och den där dejten igår? Katastrof. Pratar vi om den? Nej. Vill inte.

Känner mig utbränd. Eller? Vad är det egentligen? Kollade upp symptom på utbrändhet. Trötthet, sömnsvårigheter, magproblem… check, check, check.

• Läkaren sa det för ett halvår sedan: behöver mer återhämtning.
• Ignorerade rådet. Typiskt mig. Dumt.

Ska jag ringa och boka tid hos läkaren igen? Nä, orkar inte. Kanske imorgon. Eller nästa vecka. Eller… aldrig.

Ska jag träna? Nej, för trött. Titta på Netflix då? Tråkigt. Ska jag bara ligga i soffan och glo i taket? Ja, det är nog det enda jag orkar. Men det är ju sååå tråkigt. Cirkel. Fastnar. Hjälp. Återhämtning. Behöver mer sömn och återhämtning. Det är det. Punkt.

Huvudpoäng: Brist på återhämtning leder till trötthet, sömnsvårigheter och magproblem. Jag behöver mer sömn och återhämtning.

Varför känner jag mig tom hela tiden?

Tomheten, den är liksom en skugga som aldrig lämnar mig.

Varför? Ja, kanske… kanske är det stressen som river inombords. Jag somnar alltid efter två på natten. Eller förresten är det vitaminerna? Jag tog prover i oktober, järnet var lågt. Läkaren sa att jag skulle ta tabletter, men jag glömmer jämt.

Hormonerna kanske? Mensen kommer snart, jag är alltid ett vrak då. Eller är det något annat? Något jag inte ser…

• Stress, sömnbrist. Jag skäms över att säga det, men jag är beroende av min telefon.
• Vitaminbrist, järnbrist. Kommer ihåg när jag var liten, mormor tvingade mig att dricka blutsaft.
• Sköldkörteln. Min faster har problem med sin.
• PMS. Får alltid ångest. Ändå är jag aldrig beredd.

Varför blir jag så rastlös?

Rastlöshet? Ah, den där gnagande känslan av att behöva skala en bergsvägg av choklad, fast du bara har en tesked.

Stress? Klart. Livet är som en dåligt skriven sitcom – alltid på väg mot en cliffhanger, men cliffhangern är bara att diskmaskinen är trasig igen.

Ångest? Kanske. Känns det som att du sitter fast i en karusell som snurrar för fort, fast karusellen är din egen hjärna? Jag förstår. Min hjärna liknar ibland en tvättmaskin som glömt bort vilken cykel den kör.

Tristess? Tristess är själen som skriker efter en kulspetspenna och en vägg. Lösningen? Jag vet inte. Men en kulspetspenna och en vägg skaffar du nog lätt.

Specifika omständigheter? Jo, precis. Det kan vara allt från en dålig natt med sömn (som om jag någonsin upplevt en bra), till att man fått ett mejl från någon som vill sälja dig ett magiskt viktminskningspiller som inte fungerar.

Lösningar? Hmm. Prova meditation? Jag har hört att det funkar… för andra. Jag försöker fortfarande hitta en app som mediterar åt mig. Eller så kan man dansa som en galning till 80-talsmusik. Det är vad jag gör. (Ibland).

• Regelbunden motion: Som att springa ifrån dina problem. Eller iallafall runt kvarteret.
• Tillräckligt med sömn: För att orka med alla oundvikliga misslyckanden.
• Balanserad kost: Annars är det bara kaos. Lite som min kalender.
• Mindfulness: Att vara i nuet – fast jag sitter här och funderar på hur man grillar en pizza.

Har du testat att ringa en vän? Prata med någon. Eller äta en pizza. Eller både och. Eller inget alls. Du gör som du vill. Det är ju ditt liv. Fast det är lite jobbigt när man är rastlös. Åh, och glöm inte att äta en pizza.

Varför är jag arg och ledsen hela tiden?

Känslor är data. Punkt.

Sömnbrist? Järnbrist? 2023 års blodprov visar inget. Men stress? Ja. Livet suger.

• Stress. Alltid.
• Sköldkörtel? Kollade läkaren. Normalt. Förbannade normalt.
• PMS? Inte min grej.

Kanske är det meningslösheten? Existerar vi bara för att lida? Tänker på det ofta. Speciellt på tisdagar.

Vitamin B12? Äter inte ens kött. Vegetarisk sedan 2019. Men inte av etiska skäl. Bara trött på kött.

Livet är en algoritm. Felaktigt programmerad. Förutbestämt lidande. Eller?

Funderar på terapi. Men det är ju bara mer datainsamling. Vad händer sen? Ingenting. Antagligen. Kanske?

Irritationen är konstant. En bakgrundsbuller. Som ett dåligt wifi. Helt enkelt. Oavbrutet.

Eller bara dålig kod? Min kod. Min mjukvara. Felaktig inställning. Åtgärd krävs. Snart. Förhoppningsvis.