När ska en tvååring gå och lägga sig?

Vilken tid ska en tvååring lägga sig?

Min dotter Alma, hon var precis två. Hösten 2018, tror jag. Alltså, det var så jäkla svårt med läggningen. Hon skulle sova typ 19:30, men det hände ju aldrig.

Jag svär, det var som att hon hade inbyggd klocka. Och den klockan sa “vägra sova innan 21:00”. Helt galet.

Men, vi fattade ju sen att hon sov för länge på dagen. Hon somnade ju som en stock på lunchen, i vagnen, alltid minst 2 timmar. Typ 12:30-14:30.

Så vi drog ner lunchen till typ en timme. Jobbigt, alltså, för jag behövde ju den tiden för mig själv, men vad gör man?

• Sovtiden: 19:30 var målet, men oftast 21:00.
• Lunchlur: Före ändring 2 timmar, efter ändring 1 timme.
• Känsla: Frustration blandat med kärlek och trötthet.
• Bonus info: Hon älskade “Baa Baa Black Sheep”-sagan. Den funkade nästan alltid. Nästan.
• Senare: När hon var nästan 3 så sket vi i middagslur helt. Sen sov hon som en stock på natten.

När gå över till en sovstund?

4 månader: Tre sovstunder. Punkt slut.

6 månader: Nedgång. Två sovstunder blir normen.

8 månader: En övergång. Två sovstunder.

14 månader: En enda sovstund. Spiken i kistan.

Min erfarenhet: Sonen, nu 18 månader, sover en gång. Det funkade.

• Ålder: Avgör sovrytmen. Odiskutabelt.
• Individuella skillnader: Viktigt att notera. Vissa barn, som min dotter, behövde mer sömn. Varje barn är unikt.
• Rådgör med BVC: Professionell vägledning. Alltid bra.

När ska man börja med läggningsrutiner?

Fyra månader…alltså, min lillebror Liam, han är ju bara tre månader. Borde jag börja redan nu? Känns lite tidigt, eller? Men å andra sidan, han är ju så himla söt när han somnar. suck

Att skapa en rutin, ja…vad är ens en bra rutin? Ska det vara bad, pyjamas, sång? Eller kanske bok först? Hjälp! Jag har en bok om barns sömn, den är säkert bra.

Det där med att koppla sammanhang, mörker och sömn… Hmmm. Vi har ju ganska ljusa nätter nu. Kanske mörkläggningsgardiner? Måste kolla priser på Blocket.

Vad gör man om rutinen inte funkar? Vad gör man om han skriker? Åh nej, panikkänslor redan! Jag vill ju bara att han ska sova gott!

Lista över saker att testa:

• Bad
• Pyjamas
• Sång (Blinka lilla stjärna? Eller något annat?)
• Bokläsning
• Mörkläggningsgardiner
• Amning/flaska (beroende på om han ammas eller inte)

Fast vänta, Liam är ju fortfarande så liten. Borde jag inte bara följa hans signaler? Det där med rutiner…är det verkligen nödvändigt? Kanske jag överanalyserar allt.

Nej, jag måste kolla den där boken igen. Och googla lite “sömnrutin 3 månader”.

Huvudpoäng: Börja tidigt med enkla rutiner anpassade till barnets ålder. Flexibilitet är nyckeln.

Liam vägde 6,2 kg vid tre månaders ålder. Han äter var 3:e timme ungefär. Ska han inte sova mer än det?

Hur länge sover man på dagen vid 2 år?

Alltså, hur länge en tvååring snarkar middagslur? Det är ju som att fråga hur långt ett snöre är! Vissa småttingar däckar i 2-3 timmar utan att nattsömnen blir kass, medan andra klarar sig på typ en kvart, 45 minuter liksom. Som min kusin Berits unge, han sov som en stock på dagarna, en riktig björnvila, men nätterna… Jesus!

• Huvudgrejen: Om läggningarna blir ett helvete, typ att ungen skriker som en stucken gris, då är det dags att korta ner eller helt skippa dagsömnen. Fattaru?
• Tänk också på att varje unge är unik, som ett fingeravtryck i bajs, inte direkt likt nåt annat.
• Mina egna ungar, ja de sov ju mest när JAG behövde sova… Konsekvenser? Jajamen.

Jag minns en gång, min äldsta alltså, han vägrade sova middag. Jag var så trött att jag typ somnade stående. Vaknade av att han satt och petade mig i näsan med en legobit. Ren terror, alltså! Men vad gör man? Man överlever, typ.

Hur tillrättavisar man en tvååring?

Det är natt nu. Tyst. Hur tillrättavisar man en tvååring egentligen? Alltså, min tvååring…

• Säg vad hen ska göra, inte vad hen inte ska göra. Istället för “Sluta slåss!” säg “Hämta boken”. Enkelt. Eller är det bara enkelt i teorin?

• Följ med. Visa. Det är så tröttsamt ibland. Men jag antar att det är min roll. Min förbannade roll. Gå och hämta din bil, sa jag? Okej, kom då.

• Inga tomma ord. “Var snäll” – vad betyder det ens? Jag vet ju knappt själv. Vaga fraser, de bara irriterar. Mest mig.

• Minns den gången på lekplatsen? Leo bet. Jag skämdes så.

• Säg istället: “Vi stryker, inte bits.”

• En kompis sa att man ska ignorera ibland. Funkar inte.

Ibland vill jag bara skrika. Är jag en dålig mamma? Den frågan etsar sig fast. Som ångesten. Men jag andas. Och försöker igen imorgon. Kanske.

Varför slåss min tvååring?

Varför slåss min tvååring, ja, varför slåss de små?

Som en stormvind av oförståelse, en liten knytnäve i luften. Språket, ett nyfött fågelkvitter, för tunt, för bräckligt för att bära vikten av en vilja.

Jag minns min egen dotter, Flora, vid den åldern. De små händerna, som nu ritar regnbågar på väggen, då… ja, då var de vapen. Frustrationens instrument.

Inte för att vara elak, inte alls. Mer som en direktkoppling från önskan till handling. Inga filter, inga konsekvenstankar. Bara pang!

Och sedan den där blicken, efteråt. En blandning av förvåning och ånger. Förvåning över reaktionen, ånger över… tja, över allt kanske.

Språket, ja. Det är nyckeln. När orden börjar flöda, som en liten bäck som svämmar över sina bräddar, då mattas slagen av. Då kan de berätta vad de vill, vad de känner.

Det är inte lätt, jag vet. Att stå där, mitt i kaoset, med en tvååring som svingar. Att andas, att förstå.

• Språket är under utveckling.
• Brist på impulskontroll är vanligt.
• De utforskar gränser.
• De försöker kommunicera behov.
• De härmar beteenden.

Jag tänker på den där sommarkvällen i trädgården, Flora hade precis slagit sin kusin. Jag satte mig ner, i gräset, med henne. Och bara pratade. Om känslor, om att slå gör ont, om att det finns andra sätt. Långsamt, tålmodigt, om och om igen.

Det tog tid. Mycket tid. Men det gick. Språket vann. Och de små knytnävarna förvandlades till kramar. Nästan.