Vad stimulerar aptiten?

66 visningar
"Ghrelin, vårt hungerhormon, är aptitens drivkraft. Producerat i magsäcken, signalerar det till hjärnan att äta. Dessutom stimulerar det fettlagring. En komplex process, påverkad av såväl magsäck som hjärna, tunntarm och bukspottkörtel."
Feedback 0 gillningar

Vad stimulerar aptiten?

Åh, ghrelin, hungerhormonet... Det är som en liten djävul i magen, haha!

Seriöst, det kickar igång aptiten. Det är det som skriker "MAT" till hjärnan.

Minns en gång, var typ fast i bilen på E4:an söderut. Hungern slog till som en slägga. Fattar nu att det var ghrelinet.

Det lustiga? Det får kroppen att lagra fett också. Så snällt...NOT.

Magsäcken är tydligen värsta fabriken för det. Och lite i hjärnan också, knasigt va? Sen tunntarmen och bukspottkörteln. Alltså, kroppen är ju helt galen. Helt otroligt hur det funkar.

Förresten, köpte en korv på en bensinmack för typ 40 spänn. Smakade ingenting, men ghrelinet brydde sig inte. Allt var gött.

Varför har jag aldrig aptit?

Aptitlös? Jaja, som en fisk i öknen, eller hur? Kanske du har blivit förvandlad till en zen-munk i ett tidigare liv, fullständigt ointresserad av jordiska nöjen som mat. Eller så är det något mer... jordnära.

Huvudorsaker till din aptitlöshet:

  • Sjukdom: Alltså, du är inte sjukare än en hund med tre ben, hoppas jag. Men kolla läget.
  • Läkemedel: Har du proppat i dig mer piller än en apotekare? Biverkningar kan vara värre än en dålig date.
  • Smaksinne: Är din smak lika tråkig som en disktrasa? Pröva starkare kryddor. En chilibomb kanske?
  • Trött som en gammal trasa: Motion är bra. Fast om du är så trött att du inte orkar lyfta en gaffel, ja, då är det kanske något annat som spökar.
  • Tänder som en gammal häst?: Tugga och svälja problem? Kanske dags för ett tandläkarbesök, din tandlös farbror!

Jag, Ola, 37 år, hade samma problem när jag hade corona 2023. Ät mer! Sluta gnäll! (Nästan så jag skämtade, lite...) Nej, men på riktigt, kolla upp det.

Tillägg: Glömde att nämna stress! Stress är värre än en mygga i örat. Det suger all energi och aptit.

Varför blir man inte hungrig?

Tomheten. Den främmande tomheten. Inte hungrig. Ett eko i magen. Inte ett kurr, inte en smärta, bara...ingenting.

Stressen, ja. Visst är det så. Som ett tryck över bröstet, som om någon satt sig på mig. Jag minns den där dagen i parken, regnet hängde i luften, tungt, som mina tankar. Då åt jag. Fast jag inte var hungrig. Kanske ville jag bara fly.

Ångesten. Den snurrar runt, runt, som en karusell. En karusell som aldrig stannar. Och då? Jo, då letar händerna efter något. Något att stoppa in i munnen. Något som kan tysta.

  • Känslomässigt ätande är grejen.
  • Stress triggar det.
  • Ångest viskar lockande.
  • Tristess ropar högt.

Ibland undrar jag. Vad gömmer jag egentligen? Vilka monster försöker jag tysta med socker och fett? Är det barndomens minnen, de där mörka skuggorna i hörnet av rummet? Är det rädslan för att vara ensam, den där gnagande känslan som aldrig lämnar mig ifred?

Irritation. Ja, den också. En liten, irriterande fluga som surrar runt huvudet. Och jag bara smackar till. Med en chokladbit. Eller två.

Tröttheten. Den är kanske värst. En tung, blygsam trötthet som drar ner mig mot marken. Och kaffet hjälper inte. Ingenting hjälper. Utom...mat. En snabb energikick. En lögn. En bedrägeri.

Varför då? Jo, för att känslorna är överväldigande. För att maten är en tröst. För att det är lättare att äta än att känna. Så enkelt är det. Så förbannat enkelt.

  • Tröstätande är en coping-mekanism.
  • Undertryckta känslor söker utlopp.
  • Mat ger tillfällig lindring.

Men sen då? Sen kommer skulden. Skammen. Känslan av att vara värdelös. Och karusellen snurrar vidare. Snabbare och snabbare.

Har inga hungerkänslor?

Magen knyter sig inte längre, den skriker inte. En tystnad. Rutiner blir livlinor, små kompasser i dimman. Minns mormors ord: "Maten är medicin".

Blodsocker. En bergochdalbana. Energi sviktar, humöret dallrar. Jag känner igen det.

  • Fasta tider.
  • Påminnelser, larm.
  • Små portioner ofta.

Som barn, tvingad att äta spenat. Nu, jag ber om det. För stabiliteten. För att orka vara jag.

Minns den gången i Paris, croissanter. Åh, Paris. Blodsocker faller som en sten, inte kul, inte alls.

Mat = Humör = Orka. Sanning. Sanning.

Jag älskar dig mer än jag hatar dig.