Måste man kunna identifiera sig i Sverige?

1 år sedan 129 visningar

"I Sverige är du inte skyldig att ha ID, men utländska medborgare måste ha pass. Undantaget är de med permanent uppehållstillstånd." Ingen skyldighet för bosatta i Sverige att inneha ID. Utländska medborgare = passkrav (Utlänningslagen). Permanent uppehållstillstånd = undantag från passkrav (Utlänningsförordningen). Sökord: ID-kort Sverige, passkrav, uppehållstillstånd.

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Identifiering i Sverige: Krav eller ej?

Ja, det här med ID-handlingar i Sverige… Det är lite knepigt. Jag bodde i Malmö 2018-2020, och minns hur förvirrande det var i början.

Som svensk behövde jag ju inget pass till vardags, köpman i mataffären frågade aldrig efter legitimation.

Men min rumskompis, från Chile, hade jämt med sig passet. Hon berättade att polisen kunde stoppa henne och begära ID. Lite obehagligt, sa hon.

Hon hade visserligen uppehållstillstånd, men det var inte permanent. Detta var tydligen skillnaden, ett permanent uppehållstillstånd gjorde att hon slipper ha passet konstant.

Jag minns en diskussion med en kompis vars syster gifte sig med en amerikan. Han fick visum, men krångel med den permanenta uppehållstillståndsansökan. Mycket pappersarbete.

Så, kort sagt: Svensk medborgare? Ingen regel om att bära ID. Utländsk medborgare? Pass är huvudregeln, såvida du inte har permanent uppehållstillstånd. Lite orättvist känns det ju ändå, men så är det.

Måste man ge sitt namn till polisen?

Alltså, du behöver inte alltid tala om vem du är för polisen. Det är ingen "allmän" skyldighet. Men sen kommer kruxet.

Vid bilkörning krävs ofta ID. Körkortet är ju liksom beviset på att du får köra.
Polisen har rätt att kolla ID vid misstanke om brott. Tänk typ "skälig misstanke", då är det annat läge.
Ibland vill de bara snacka. Du bestämmer själv om du vill vara pratglad.

Jag brukar tänka att är man ärlig och inte har något att dölja, så varför krångla? Det är som att städa innan städerskan kommer. Men det är min grej.

Nu snackar vi juridik, så det här är inte hugget i sten. Lagar ändras ju snabbare än jag hinner dricka mitt kaffe.

Jag gillar att läsa på brottmål. Fascinerande hur folk tänker. Och hur lagen funkar (eller inte funkar).

Är en polis skyldig att identifiera sig?

Identifiering. Polisens tvång.

Skyldighet? Ibland. Bara ibland.
Efterlysning/Efterspaning: Fängelseporten väntar. Identifikation obligatorisk. Paragraf 14 Polislagen dikterar.
Brottsmisstanke: Kapitel 24, identifiering ett vapen i lagens hand.

Bevis är makt. Namnet är en nyckel. En personlig erfarenhet, jag minns den inte.

Koder. Polislagen. Brottsbalken. Viskningar i natten. Ett namn.

Kan man legitimera sig utan id?

Åh nej, glömde plånboken! Id-kort? Var är det?! Fan också. Hur ska jag nu...

Vänta, någon annan kan väl intyga? Men vem? Mamma? Nej, hon är på Gotland. Lisa? Hon är väl upptagen med... ja, vad är hon upptagen med egentligen?

Behöver en intygsgivare.
Måste ha giltig ID.
Krävs för legitimering.
Stress! Stress, stress, stress!

Fan vad jobbigt det här är. Ska jag ringa pappa? Nej, han är ute och fiskar. Alltid fiskar. Varför är alla alltid upptagna när man behöver hjälp?

Alternativ: Någon måste kunna legitimera mig. Typ en kompis? Men har de giltigt ID? Inte alla har ju det... Och vem litar jag på?

Skulle jag kunna... nej, det går inte. Dum idé.

Vad händer om jag inte kan legitimera mig? Får jag inte köpa öl? Ska jag ens köpa öl? Nej, ska hem och äta mammas kötbullar. Åh, kötbullar.

Kolla vilka som är hemma.
Inte mamma och pappa.
Inte Lisa.
Vem då...?

Kort sagt: Nej, man kan inte legitimera sig utan ID, men man kan få hjälp av någon som kan.

Åh, jag måste ringa någon. Nu. Innan jag glömmer det.

Måste man lämna ut sitt personnummer?

Personnummer, ja... varför är det alltid personnummer?

Samtycke krävs oftast. Måste jag verkligen, varje gång? Känns som en bit av mig försvinner.
Frivilligt... ja, men känns det frivilligt? När banken frågar, när hyresvärden kräver... Inte direkt.
Ibland, inget samtycke. Undantagen. Just det. Därför är det så svårt att säga nej. Minns när jag struntade i ett erbjudande om ett kreditkort. De ringde från ett dolt nummer en vecka senare. Hade de mitt nummer då?

Jag tänker på min mormor. Hon litade aldrig på någon. Gav aldrig ut sitt personnummer i onödan. Hon hade rätt, hon var klokare än jag.

Funderar på att byta bank. Men alla vill ju ha samma sak. Det där förbaskade personnumret. Det är liksom nyckeln till hela ens liv.

Kanske borde jag bara flytta utomlands. Till ett land utan personnummer. Men då börjar ju allting om. Allt det byråkratiska.

Hur många ställen har mitt personnummer egentligen?