Kan man lämna sjukhuset när man vill?

Kan man verkligen lämna sjukhuset när man vill? Det där har jag funderat på, många gånger. Jag menar, såklart, i teorin. Men i praktiken… är det så enkelt?

Ja, tydligen. Det står ju svart på vitt: som patient har man rätt att sticka, att avbryta behandlingen, att gå. Bara gå. Läkarna kan inte hålla fast en, inte tvinga en att stanna. Men oj, vad det kan kännas… tungt. Att ta det beslutet, menar jag. Som när min faster, Gud vila hennes själ, vägrade ytterligare behandling för sin cancer. Läkaren försökte förklara, pratade om risker och chanser, men hon var bestämd. Hennes beslut. Hennes liv. Och det var fruktansvärt att se henne gå, att veta att ansvaret låg helt på henne, att det blev hennes ansvar för vad som hände sen. Det var hemskt.

Läkarna kan alltså inte ansvara för vad som händer sen om man väljer att gå. Det är ju lite… skrämmande, eller hur? Tänk om man ångrar sig? Tänk om något händer? Det blir liksom… pang, hela ansvaret hamnar på en själv. Man känner sig så ensam i det beslutet, så otroligt ensam. Som att man hoppar av ett tåg i full fart, utan att veta vart man ska. Min kusin gjorde något liknande, han kände sig bara så… pressad av allt på sjukhuset, ljudet, folk, läkarna, att han bara sprang. Jag fick leta efter honom i timmar.

Så ja, man kan gå. Men frågan är om man borde? Det är en väldigt personlig och svår fråga, det är det absolut. Det finns så mycket att väga in. Jag tror man måste ha någon att prata med, någon som kan stötta en i beslutet, oavsett vilket man väljer. För det är ett enormt ansvar att ta på sig, det kan jag lova.