Varför kan vi inte släppa varandra?

Varför kan vi inte släppa taget, egentligen? Den frågan har jag ställt mig själv så många gånger… Det gnager, liksom en envis liten mus som borrar sig in i hjärnan. Rädslan för att bli lämnad, vet ni, den är en riktig jäkel. Den kan hålla dig fast i en relation, fast den är… ja, hur ska jag säga… som att sitta fast i en spöklik, kall källare, fuktig och mörk. Usch.

Min bästa väninna, Anna, var fast i en sån relation. Åren bara rann iväg medan hon stannade, trots att han – hennes kille – var som en isbjörn. Kall, avlägsen, känslomässigt otillgänglig. Jag försökte förklara, jag skrek nästan, att hon förtjänade bättre, mycket bättre! Men rädslan, den var starkare. Hon sa att hon inte ville vara ensam, att hon var rädd att ingen annan någonsin skulle älska henne så som han gjorde. Alltså, hade han ens visat någon kärlek? Jag vet inte…

Det handlar om så mycket mer än bara att vara ensam, va? Det handlar om… ja, om allt det där. Om barndomen kanske, om hur man blev bemött av sina föräldrar. Om man saknade trygghet, om man fick höra att man inte var tillräckligt bra. Allt det där gror ju och blir till dessa hemska, osynliga band som håller oss fast. Jag läste någonstans, jag tror det var en artikel eller nåt, att ungefär 70% av oss kämpar med just den här rädslan någon gång i livet. Tänk er, 70%! Det är ju nästan alla!

Och svek, naturligtvis. Om man blivit sviken tidigare, då blir man extra känslig, man bygger upp murar runt sig. Det är en slags självskydd, men det blir en fälla, såklart. Man stannar kvar i det onda för att man är rädd för att det ska bli värre. Som att hålla fast i en vass kniv – man vet att det gör ont, men att släppa taget känns ännu mer skrämmande. Man tror att man inte förtjänar nåt bättre. Men det gör man. Det gör man verkligen. Det vet jag. Det vet jag i mitt hjärta, fast det är svårt att tro ibland. Jätte, jättekonstigt.

#Kärlek #Relationer #Släppa Taget