Hur gör man för att släppa taget om någon?

Hur gör man för att släppa taget, liksom? Det är en fråga jag ställt mig själv, många gånger. Och vet du, det finns inget enkelt svar, inget magiskt knep. Det är en process, en långsam resa som ser olika ut för alla. Men jag kan dela med mig av vad jag lärt mig, från mina egna hjärtesorgar, de där som känns som om de ska riva en sönder inifrån och ut.

För det första, distans. Jag menar, det låter kallt, jag vet. Men tänk på det: min ex-kille, Per, han dök upp överallt i början. Facebook, Instagram, till och med på den där fiket vi brukade gå till. Jag höll på att bli galen! Så jag tog bort honom från allt, bytte vanor. Det var som att skära av en tumör, smärtsamt men nödvändigt, annars hade jag väl aldrig kunnat läka?

Sen kommer tiden. Ja, den där klyschiga frasen, “tiden läker alla sår”. Det är sant. Fast inte på det sätt man tror, först blir det bara värre, en enda stor ångestklump i bröstet. Men sen, sakta men säkert, börjar det blekna. Som ett gammalt foto som bleknar i solen. Jag minns hur det kändes efter ett par månader… lite lättare. Inte bra, men lättare. Tänk på det som en trappa nedåt, varje steg är en liten seger.

Hitta glädjen igen, det är viktigt. Vad älskar du? Jag började måla igen, något jag tappat bort mig helt i sorgen. Att måla gav mig fokus, en plats för alla de där känslorna, alla de där kaotiska tankarna. Det stärker dig, du ser att du är kapabel till mer än bara smärta. Du är starkare än du tror.

Och framtiden, den där bländande framtiden. Att fokusera på den, på dina drömmar, det hjälper. Istället för att gräma mig över vad som var, började jag drömma om vad som kunde bli. En resa till Italien, en ny kurs i keramik, kanske en egen utställning? Det gav mig en riktning, något att se fram emot.

Och så stödet. Mina vänner, min familj… Gud vad jag behövde dem! Tårar, skratt, tröstande ord. Att prata om det, att inte behöva bära all smärta själv, det var guld värt. (Fast ibland var det väl skönt att vara själv också, för att bara gråta lite i fred, någonstans där ingen ser en).

Att våga gå vidare… det är kanske det svåraste. Men du kan. Du kommer att kunna. Det känns omöjligt just nu, jag vet, men tro mig, det går. Och när du väl tagit det steget, då kommer du att inse att det var värt det, hur jobbigt det än var.

Det här är bara mina tankar, mina erfarenheter. Alla hanterar sorg på olika sätt. Men ett är säkert: du är inte ensam. Och du kommer att överleva detta. Jag lovar dig det.