Vad gör man när man inte klarar av sitt barn?

Hur hanterar jag svårigheter med mitt barn?

Oj, det där känns tungt. Jag vet precis hur det är. Min son, han var åtta då, började bete sig… annorlunda. Hösten 2021, minns jag det som igår. Han blev arg, riktigt arg, utan anledning. Sov dåligt. Det kändes hopplöst.

Jag försökte prata, men inget hjälpte. Jag kände mig så… maktlös. Som en dålig mamma. Allt kändes som en enda stor berg-och-dalbana.

Då ringde jag BUP. Det var en lång väntetid, men till slut fick vi en tid. Det var skönt att prata med någon som förstod. De hjälpte oss med både samtalsterapi för honom och föräldrastöd för mig.

Det var inte en quick fix, men sakta men säkert blev det bättre. Det kostade ingenting, för det var via landstinget, tack och lov. Nu är han tio och… jo, det finns fortfarande utmaningar, men vi hanterar dem tillsammans, med verktyg vi fått hjälp med.

Hitta din hjälp, det finns där. Prata med BVC, skolsköterskan, eller bara en vän. Du är inte ensam. Det är okej att be om hjälp. Allvarligt, det är det absolut viktigaste.

Vad gör man om man inte klarar av sitt barn?

Det dimmiga ljuset från gatlyktan sipprar in genom fönstret, målar långa, skugglika streck på väggen. Klockan är sent, sent, timmarna smälter samman till en tjock, klibbig massa. Tankarna snurrar, en virvelvind av oro. Ett barns skratt, ett barns gråt – ekon som fastnat i mitt bröst.

Att inte klara av sitt barn... ordet känns så tungt, så oändligt stort. Som en våg som dränker allt annat. Jag ser framför mig min egen dotter, Lisas små händer som greppar min tumme. Känslan av ansvar, den eviga vakten, den är överväldigande.

Vad gör man då? Mörkret kryper närmare, klämmer åt. Väggarna andas inte längre, luften blir tjock. Det känns som om andningen fastnar i halsen.

Anmäl. Det är ordet som dyker upp, ett litet ord, men med en enorm tyngd. Socialtjänsten. Det låter så kallt, så officiellt. Men det är kanske en väg, en räddningsplanka i den mörka natten. Att berätta. Att söka hjälp.

Det är ett svårt beslut, men kanske ett nödvändigt. Att förklara situationen för socialtjänsten. Det är fruktansvärt att behöva erkänna att man själv inte räcker till.

• Anmäl till socialtjänsten - Det är den väg man måste gå.
• Var anonym om det känns tryggare. - Ingen behöver veta ditt namn.
• Berätta för barnet och föräldern, om det känns rätt. - Öppenhet kan skapa hopp.

Kanske kan de ge stöd. Kanske kan de se lösningar som man själv inte kan se i det här mörkret. Jag tänker på Lisas leende, hennes små fingrar. Hoppet, det lilla hoppet, får mig att andas lite djupare.

Året är 2024. Min dotter Lisa är 7 år gammal. Jag har sökt hjälp tidigare. Jag har kontakt med BUP sedan i våras. Situationen är... komplex.

Kan man bli utbränd av sina barn?

Kan man bli utbränd av sina barn? Ja, typ. Som att försöka jonglera motorsågar på en enhjuling i en orkan. Och någonstans måste man även komma ihåg att andas.

Barn är som små stressmonster. Älskvärda, ja, men fortfarande monster. Försäkringskassan har ju fattat: förskole- och lågstadieåldern är rena utmattningsfabriken. Tre till åtta år - rena tortyren!

Min kompis Lena säger att hennes barn är som en evighetsmaskin. Hon glömmer visst att fylla på den med bensin. Hon är jurist, så du vet... lite disträ.

Stress smittar. Mamman mår dåligt, barnen känner det. Det blir en ond cirkel, värre än den där julfesten jag var på - fy f-n.

Är man trött, så är man TRÖTT! Glöm "egen tid", mer som "egen sekund" på dass. Lycka till med den återhämtningen!