Hur svarar man på hur står det till?

Okej, här är ett försök att göra om texten mer personlig och “mänsklig”:

Hur svarar man egentligen på “Hur står det till?” Alltså, på riktigt?

“Det är fint!” Jo, visst. Det är ju liksom det förväntade svaret. Du vet, det där artiga, snabba svaret som man spottar ur sig utan att egentligen tänka efter. Jag menar, hur många gånger har man inte bara sagt det där, “Det är fint!”, fast inombords känns det mer som… ja, typ en storm?

Det är ett standardsvar, det stämmer ju. Som ett lösenord nästan. Funkar i de flesta lägen, på jobbet, med grannen, med den där avlägsna släktingen du träffar en gång om året. Men är det ärligt? Är det verkligen det vi vill förmedla?

Jag kommer ihåg en gång, jag hade en riktigt usel dag. Hade sovit dåligt, stressat som en galning på morgonen, och sedan spillde jag kaffe över hela min vita skjorta! Totalt kaos. Och så, när jag kommer in på kontoret, första personen jag möter frågar glatt: “Hur står det till?”. Och gissa vad jag svarade? Japp. “Det är fint!”. Jag menar, vad skulle jag annars sagt? “Jo, tackar som frågar, mitt liv är ett totalt haveri just nu?” Kanske inte.

Men visst är det lite synd? Att vi har vant oss så vid att bara slänga ur oss det där “Det är fint!”-svaret, utan att egentligen tänka på vad vi känner eller vad den andra personen faktiskt frågar efter. Kanske skulle vi ibland våga vara lite mer… sanna? Men det är ju en helt annan femma.