Hur går man vidare från sitt livs kärlek?

Hur går man vidare från sitt livs kärlek? Alltså, på riktigt vidare? Som att andas igen, som att solen faktiskt värmer, fastän det känns som att den aldrig kommer göra det igen. Det är en fråga jag brottats med, snurrat runt, runt, runt, tills jag nästan blivit yr. Acceptera sorgen, säger dom. Ja, jo, visst. Lättare sagt än gjort. Som att bara bestämma sig för att sluta andas. Man kan ju inte bara stänga av det, eller hur? Den där gnagande smärtan, tomheten… Minns ni den där scenen i Notting Hill, när Anna säger “I’m just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her”? Tänk att känna så, fast tvärtom. Att den du älskar mest inte längre… vill.

Det där med att vara snäll mot sig själv. Hur gör man ens det mitt i stormen? Jag åt choklad i en vecka. En hel vecka! Och grät till dåliga romantiska komedier. Det hjälpte inte särskilt mycket, men ändå. Man får väl klamra sig fast vid vad man kan. Mina vänner var fantastiska, ringde, smsade, kom förbi med te och kramar. Jag minns en kväll, Sarah, min bästa vän, satt bara bredvid mig i soffan, tyst, höll min hand. Inga ord behövdes. Det är sånt som faktiskt hjälper, den där tysta närvaron. Familjen också, såklart. Mamma grät nog mer än jag, tror jag.

Tid läker alla sår… ja, jo, det har jag också hört. Men hur lång tid? En vecka? En månad? Ett år? Känns som en evighet just nu. Jag läste någonstans att det tar i genomsnitt hälften av tiden man var tillsammans att komma över någon. Inte för att trösta mig själv, men vi var tillsammans i fem år… 2,5 år. Hjälp. Men det är ju bara statistik, eller hur? Alla är olika. Jag försöker fokusera på små saker, en promenad i solen, en bra bok, en fika med vänner. Ibland går det, ibland inte. Det är väl så det är antar jag, den här långsamma, smärtsamma resan tillbaka till… ja, till vad? Till mig själv, kanske. Hoppas jag.