Är fasta varannan dag dåligt för dig?

1 år sedan 75 visningar

"Varannandagsfasta? Effektivt för viktminskning och kan hjälpa dig bevara muskelmassa. Viktigt: Rådgör med din läkare först!"

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Är periodisk fasta varannan dag farligt? Risk & biverkningar?

Alltså, varannan dags fasta, farligt? Jo, men... lite kanske? Jag testade faktiskt det där en period, typ maj-juni 2022, mest för att se om jag kunde tappa de där extrakilona efter semestern.

Det funka ju, visst. Men jag mådde inte alltid toppen. Dagar jag "fasta", kunde jag bli rätt grinig och trött. Typ så hungrig att jag fick huvudvärk.

Risker? Tja, om du har nåt medicinskt, typ diabetes, så är det ju superviktigt snacka med doktorn. Jag hörde en kompis, Anna, berätta att hennes blodsocker åkte berg- och dalbana.

Biverkningar då? För mig var det mest hungern och humöret. Men jag läste nånstans att andra kan få problem med magen, eller tappa hår. Inte kul.

Så, effektivt? Ja. Farligt? Kanske. Prata med en läkare först. Seriöst. Det är ju din kropp det handlar om liksom.

Är det farligt att bara äta en gång om dagen?

Åh herregud, bara äta en gång?

Inte bra!
Trött, så trött!
Koncentration? Glöm det.
Sjukdomar flockas ju kring en. Fysiska. Psykiska. Allt. Fattar inte hur jag ska orka med det. Skulle jag vara mer sårbar?

Elevhälsovården? Kanske... behöver jag det? Fast det är ju bara jag som krånglar, eller? Remiss? Ätstörningsenheten? Men jag äter ju, eller? Är det det här som är en ätstörning?

Allvarligt sjuk? Ja. Snorkel.se säger ju det. Men vad betyder det egentligen?

Jag borde ringa mamma, eller inte. Usch. Vad ska jag äta imorgon?

Vilken dag är värst när man fastar?

Första dagarna. Alltid. Rent skit.

Måndag? Tisdag? Beroende på när man börjar. Men det är irrelevant. Det suger.

Kroppen skriker. Energin? Noll. Mentalt kaos.

Känslor? Finns inte. Bara tomhet. En intensiv tomhet.

Dag fyra, fem? Kanske. Lite bättre. Men det är bara en illusion. Kroppen lurar dig.

Livet är en illusion. Fastan förstärker bara det.

Den mentala smärtan är värre än den fysiska. Hunger är bara en bieffekt. Det verkliga lidandet är annat.

Min egen erfarenhet? 2023, Ramadan. En hemsk vecka. Jag vet.

Det är mentalt. Det är alltid mentalt. Glöm inte det.

Vad händer med kroppen när man inte äter på 3 dagar?

Tre dagar utan mat. Kroppen går in i sparläge.

Muskelnedbrytning: Kroppen börjar bryta ner muskler för energi. Brutal effektivitet.
Ketoner: Levern producerar ketoner. En sur smak i munnen, minns jag.
Viktnedgång: Ja, tre till fem kilo. Vätska, främst. Inte fett, ännu.

Hunger försvinner. Märkligt. En slags anpassning. Kroppen är en maskin.

Efter 48 timmar? Huvudet dunkar. Yrsel. Illamående. Fokus försvinner. Bara mat. Sen, ingenting. Tomhet.

Svaghet: Extrem trötthet. Enkelt. Inget mer att säga.
Organfunktion: Nedtrappning. En process. Ingen dramatik. Bara fakta.

Min kompis, Lisa, testade detta 2022. Hon blev sjuk. Inte värt det. Dumt.

Allvarliga konsekvenser: Långvarig svält leder till organsvikt. Död. Slutar inte bra. Punkt.

Kan man dö om man inte äter på två dagar?

Doften av fuktig jord, en novemberkväll. Kallt, ja. Känns det så? Två dagar utan mat... Nej, man dör inte direkt. Men en gnagande tomhet, en isande kyla inifrån. Kroppen skriker, en svag viskning först, sen ett vrålande eko i själen.

Minns en grå novemberdag. Regn. Känslan av att glida bort, av att bli lätt, av att allt blir suddigt. Det där tomrummet...

Två dagar är inte slutet. Men två månader... det är en annan historia. En mörk historia. Skräckblandad fascination.

Jag ser det framför mig, det där tomrummet. Ett svart hål som slukar allt, ett gränslöst mörker. Det känns… obehagligt, väldigt obehagligt.

Sextio tre dagar, sägs det. En siffra som bränner sig fast i hjärnan, en statistisk verklighet som känns så overklig. Men nervskador...avdomning...det är inte bara siffror, det är människor. Smärta. Långsam död.

Två dagar: svält, obehag, men inte död.
Två månader: extremt farligt, nära döden.
63 dagar (genomsnitt hungerstrejk): katastrofala konsekvenser, bestående skador.

Tänk dig, den mentala förmågan som försvinner...som bleknar…så sakta...så obemärkt...tills…ingenting. Mörkret. Den svarta tystnaden. En långsam sönderfallande process. En skräck jag inte vill uppleva.

En bild av min bror, Johan, blek och mager. Han var sjuk för några år sen, en hård period. Inte så extrem svält, men jag minns känslan av maktlöshet. Rädslan.