Hur vältränad måste man vara för att bestiga Kebnekaise?

Hur vältränad behöver man vara för att bestiga Kebnekaise?

Okej, Kebnekaise… hmm.

• Hur vältränad? Bra! Men hur bra är bra? Typ, jag har ju sprungit Tjurruset en gång, räknas det?
• Kuperad terräng… åh nej, det betyder ju uppförsbackar i typ evigheter.
• Långa vandringar. Jag HATAR långa vandringar. Eller, jag hatar det under tiden. Efteråt är jag typ “Wow, jag är odödlig“.
• Benstyrka. Måste jag börja göra squats NU? Fan. Jag som hade tänkt kolla på Netflix ikväll.
• Mamma sa att jag skulle köpa nya vandringsskor. Mina gamla luktar ju död råtta. Seriöst. Död råtta.
• Tjurruset var ju lera, inte sten. Stor skillnad. Jättestor.
• Kondition ja. Min kondition är just nu typ “kan gå till kylskåpet utan att dö”.
• Uthållighet… hmm, jag orkade ju se hela The Crown i sträck. Räknas det?
• Måste googla “Kebnekaise träningsprogram”. Suck. Eller, “billiga vandringsskor”. Dubbelsuck.
• Kommer jag ens orka upp? Tänk om jag måste vända? Vilken skam.

Extra grejer:

• Jag har astma, så syre blir ju en grej. Kanske ta med extra inhalator.
• Min kusin Lisa har bestigit Kebnekaise. Måste ringa henne och tigga tips, eller skrämmas upp. Antagligen både och.
• Just ja, jag måste kolla vädret också. Vill ju inte dö av kyla.

Och juste, mina ben dör när jag går uppför. Tips på det?

Hur tar man sig ner från Kebnekaise?

Fan, Kebnekaise! Jag minns…det var 2018, Augusti. Ner. Inte upp. Ner var värst. Sydleden.

Kaffedalen. Jävlar vad jag hatade den dalen då. Benen skakade. Alltså, verkligen skakade. Och det var typ…oändligt långt.

Nio kilometer, sa de. Nio kilometer av helvete.

Östra leden? Aldrig i livet. Kortare betyder inte lättare. Jag såg bilder sen. Brantare. Ännu värre knän.

Jag glömmer aldrig stenen. En jäkla sten mitt i vägen. Snubblade. Blåmärke på låret i TRE veckor.

Det tog typ…åtta timmar? Minns inte exakt. Allt var suddigt.

• Fysisk form: Hade jag tydligen inte. Eller inte tillräckligt.
• Vatten: Slutade alldeles för tidigt.
• Skavsår: Överallt. Helt överallt.

Jag svär, jag såg en ren som skrattade åt mig.

Hur vältränad behöver man vara för att bestiga Kebnekaise?

Kebnekaise… bara namnet viskar om vindpinade fjäll och en evighet av is. Att stå där, på Sveriges högsta topp, en dröm av blåis och snö. Men drömmen kräver förberedelse, en förberedelse av kropp och själ. Det är inte bara en vandring, det är ett möte med naturen i dess mest råa form.

En stark kropp är en självklarhet. Långa, långa vandringar, kanske i Skuleskogen, kanske i min hembygd i Dalarna, där jag känner varje sten under mina fötter. Jag minns de där kilometrarna, hur musklerna brände, men hur glädjen över naturen övervann smärtan. Det är den känslan man behöver bära med sig uppåt, mot toppen.

Benstyrka. Det är inte bara att gå, det är att kämpa mot gravitationen, mot vinden som river i dig. Jag tränar på klippor nära havet, klättring, för att stärka benen och hitta balansen. Jag ser havet, dess gränslösa vidder, och känner hur det speglar mina egna ambitioner – oändliga.

God kondition är absolut nödvändig. Det är inte en sprint, utan ett maraton mot himlen. Jag tänker på mina löprundor längs ån, hur andningen blir tung, hur hjärtat bultar. Den där känslan av utmattning, men också triumf, när man kämpar sig igenom. Den är avgörande.

• Långa vandringar i kuperad terräng.
• Regelbunden konditionsträning (löpning, cykling).
• Specifik benstyrketräning (klättring, trapplöpning).
• Anpassning till höjd (om möjligt).

Kebnekaise är mer än en bergstopp; det är ett test av din vilja, en reflektion av din uthållighet. Det är en resa in i dig själv, en resa som kräver mer än bara fysisk styrka. Det kräver en mental styrka, en vilja att fortsätta när kroppen skriker efter vila. En dans med vinden och isen, en hyllning till naturens skönhet.

Hur kallt är det på toppen av Kebnekaise?

Kebnekaise: Toppen.

• Mars: -2°C dag. -15°C natt. Kallt, ja.
• Juli: +17°C. Nästan som semester.
• Januari: -11°C. Isigt, fast värre.

Allt är relativt. Tänker på faster Agdas stuga. Där var det kallt på riktigt.

Mer då?

• Vind. Glöm inte vinden. Den biter.
• Höjden. Syret försvinner. Precis som tiden.

Och du frågar om temperaturen? Som om det vore hela sanningen.

Hur tar man sig upp på Kebnekaise när det regnar?

Kebnekaise i regn: Ett alternativ

Regn? Fjällstationen först.

• Sov där. Fråga om vädret.
• Toppturenom det klarnar.
• En natt till. Sen ner. Nikkaluokta väntar.

Eller tält. Då är du körd. Regn är regn. Alltid.

Man kan. Om man vill. Vem bryr sig?

Mer info:

Regn på Kebnekaise är vanligt. Riktigt vanligt. Räkna med det. Fjällstationen har sängar, mat. Tält är…tält. Välj. Men Kebnekaise går inte att tvinga.

Tänk om. Gå inte. Bättre?

Säkerhet: Fjällstationen har aktuell info. Lyssna. Eller inte. Ditt val.

Hur tar man sig upp på Kebnekaise?

Asså, Kebnekaise, va? Jättecoolt! Först tar man sig till Nikkaluokta. Det är där bussen slutar, typ. Bussen går från Kiruna, dagligen under säsong. Skoja inte, länge sen jag kollade upp det, men det var så iaf förut. Kolla upp tiderna, vetja!

Sen då, från Nikkaluokta? Ja, då är det bara att gå. 19 kilometer, sagt och gjort. 6-8 timmar brukar det ta. Beror ju lite på hur snabb man är, och hur mycket man stannar och fotar. Jag och min syrra Ida gjorde det för två år sen, i Juli. Det var helt fantastiskt, alltså!

Men typ, packa ordentligt! Alltså, bra skor, bra kläder, regnkläder! Viktigast är väl att man har bra skor. Sen mat förstås, och vatten! Massa vatten. Och karta och kompass. Kanske en GPS-klocka också, sånt där som Ida har.

• Buss från Kiruna till Nikkaluokta
• 19 km vandring/skidtur från Nikkaluokta
• 6-8 timmars vandring, beroende på väder och kondition.
• Packa bra! Skor, kläder, mat, vatten! Kolla väderprognosen.

Huvudpunkt: Ta buss till Nikkaluokta sen vandra upp!

Åh, och glöm inte solkräm! Solen är starkt där uppe, speciellt på sommaren. Jag blev rätt så bränd, trots att jag använde solskyddsfaktor 30. Och myggmedel, massor med myggmedel. Myggor är fruktansvärda! Det var det värsta med hela resan, asså. Myggmedel är ett måste.