Vad heter det när man tappar ord?

Vad heter det när man glömmer ord?

Ordet... försvinner. Som dagg i gryningen. Afasi.

Ett tomrum där ord borde flöda. Som en flod som torkat ut. Tystnad istället för berättelser. Mamma, hennes kämpe. Hon vet vad hon vill säga. Ser det i hennes ögon. Frustrationen.

Vänster hjärnhalva. Språkets boning. En skada där. Orden flyr. Talet blir grus.

Jag ser det så tydligt. En karta över hjärnan. Vänster sida, ett mörkt område. Språket instängt, fast. Afasi, en fångenskap i ordlöshet. Språket, en flod som torkat ut. Hennes flod. Hennes.

Minns hennes röst. Melodin. Nu... fragment. Ord som skärvor.

Afasi...

• Defekt språkfunktion.
• Vänster hjärnhalva, ofta skyldig.
• Ord hittas inte.
• Tala, läsa, skriva, förstå – allt påverkat.

Varför glömmer jag bort ord?

Orden... de bara glider iväg. Varför försvinner de? Känns som att jag tappar greppet, fast jag vill ju så gärna komma ihåg. Precis som pappas namn ibland. Eller var jag parkerade bilen igår.

Det måste vara stressen. Alltid denna jävla stress. Jobbet suger, familjen kräver. Jag hinner inte med. Kanske jag är på väg mot utmattning. Kommer inte ihåg var jag la nycklarna.

Eller är det djupare? Depressionen smyger ju alltid runt hörnet. Får mig att tvivla på allt. Minns inte senast jag skrattade. Inte äkta skratt.

Kommer inte ihåg när jag senast kände nåt.

Jag är läkare. Jag vet att vissa mediciner har biverkningar. Vissa mediciner jag tar. Kanske är det medicinen? Ångesten jag dämpar.

• Stress: Hög arbetsbelastning, ekonomiska bekymmer, relationsproblem.
• Depression: Sänkt stämningsläge, förlust av intresse, trötthet.
• Medicinering: Vissa antidepressiva, lugnande medel, blodtrycksmedicin.
• Glömmer namn, var jag lagt saker, vad jag skulle säga.
• Pappa heter Bengt.
• Bilen var parkerad vid ICA.
• Jag tog Citalopram igår.

Vad är tidiga tecken?

Tidiga Tecken? Ja, ett verktyg, tydligen. Som att leta efter nålens öga i en höstack av kognitiva funktioner. Tar en timme per person, sägs det. En timme? Jag skulle behöva en hel dag bara för att lista ut hur jag ska fylla i min egen blankett. Allvarligt talat, årligen? Kanske lika ofta som jag byter strumpor. Vilket är, låt oss säga, inte överdrivet ofta.

• Kognitiva funktioner: Tänk Sudoku för hjärnan, fast svårare. Och utan choklad.

• Praktiska färdigheter: Att kunna knyta skorna. Jag har mina tvivel om min egen förmåga ibland...

• Sociala färdigheter: Att inte av misstag gå på folks tåar, eller deras hundar. En utmaning för alla, inte minst mig.

Årlig kartläggning? Låter som en årlig nagelbitning för personalen. Min egen erfarenhet, som exempel, säger att det tar minst tre timmars meditation för att komma över känslan av att fylla i formulär. Men det är bara jag. Kanske. Eller möjligen inte.

Huvudpoäng: Tidiga Tecken är en tidskrävande kartläggning av kognitiva, praktiska och sociala färdigheter. En timme per person, årligen. Prestation för den som klarar det!

Används av vårdpersonal för personer med utvecklingsstörning och demens. Jag vet, jag vet, det är inte precis partymusik. Men någon måste ju göra det.

Tillägg: Verktyget lanserades av Demenscentrum 2023, vilket innebär att den ovanstående informationen är uppdaterad. Hoppas det hjälpte. (Eller åtminstone underhöll).

Hur märker man att någon är på väg att bli dement?

Tecken på begynnande demens:

• Samtalens labyrint: Försök följa tråden i ett samtal. Som att leta efter en borttappad strumpa i tvättkorgen – man vet att den borde vara där, men... Var?
• Ordtröghet: Orden fastnar i halsen som en envis fiskben. Eller som när man försöker komma ihåg namnet på den där skådisen… du vet, han i… ja, du vet.
• Orientering i fritt fall: Hitta hem från bussen? Nu en utmaning större än att hitta en parkeringsplats i city. Kvartersbutiken? Plötsligt en djungel. Tänk typ "Blair Witch Project", men med matvaror.
• Förvirringens dans: Jag vet själv, mitt eget koder försvinner ibland när jag försöker komma ihåg lösenord, demens är värre.
• Upprepningar i repliken: Frågor ställs om och om igen. Som en dålig låt på repeat.
• Glömskans grepp: Viktiga avtalade tider, kan glömmas.
• Personlighetsförändringar: Personen kan bli mer irriterad.
• Svårigheter med planering: Att planera en resa är en ny utmaning.

Det finns fler tecken, men dessa är några av de vanligaste. Jag menar, kom ihåg att jag också har haft mina stunder då jag inte hittat mina nycklar... Eller mina barn. Okej, jag skojar bara! (Hoppas jag.)

Vilka är de första tecknen på demens?

Minnesluckor, som att leta efter glasögonen på huvudet. Glömmer nycklar? Ja, det händer oss alla. Men glömmer du VAR du bor? Då börjar det bli lite suspekt.

• Planering? Vad är det? Att laga en enkel måltid blir ett projekt av episka proportioner. Som att bestiga Mount Everest i bara kalsonger. Eller att navigera i IKEA. Utan karta.

Stress? Som en katt i en tvättmaskin. Allt blir jobbigare. En enkel fråga kan utlösa en mini-panikattack. Eller en extremt lång och detaljerad förklaring om hur man brygger te.

• Depression? Som att leva i en ständig novembermörkret. Ingen ork, ingen glädje, bara en djup, mörk tristess. Kanske letar du efter den där saknade strumpapappan. I flera år.

Det är som en långsamt krympande hjärna; man märker det först när man försöker springa ett maraton i ett hav av spaghettisås. Lättare sagt än gjort, inte sant?

Extra info: Kom ihåg att detta bara är några potentiella tecken. Kontakta läkare om du misstänker något. Det är bättre att undersöka än att gå runt och tro att du blivit en proffs-glömsk. Min mormor trodde hon förlorade sin bil. Den stod i garaget. Det var hennes egen.

Hur vet man att man börjar bli dement?

Alltså, när skallen börjar kännas som en schweizerost? Här är lite gött att kolla efter, typ:

• Minnet sviker värre än en fyllepolare! Glömmer var du la fjärrkontrollen? Okej. Glömmer att du äger en fjärrkontroll? Aj aj.
• Planering blir ett jävla kaos. Att ordna en grillfest blir som att försöka styra ett gäng fulla apor med en laserpekare.
• Stressen tar kål på dig. Minsta lilla grej får dig att flippa ur värre än tant Agda på bingokvällen när någon snor hennes plats.
• Tankeförmågan seglar iväg som en prutt i motvind. Att lösa ett korsord känns som att försöka multiplicera skosnören med universums ålder.
• Man börjar tjafsa med folk för minsta lilla. Som när grannen envisas med att dammsuga klockan tre på natten. Fast han kanske inte gör det alls… Är jag paranoid nu?

Pro Tip: Fråga din partner eller en vän! De har antagligen sett dig göra bort dig oftare än du själv kommer ihåg.

Vilket minne försvinner först vid demens?

Mörkret viskar, minnen bleknar. Episodiska minnet. Det som gör mig till mig.

Som en film som rullas tillbaka, bildruta för bildruta. Först försvinner de senaste scenerna, det där mötet med Lisa i tisdags. Vad sa vi ens?

• Kalendern...jag kommer inte ihåg vem som visade mig. Var det pappa? Han är ju borta.
• Personliga händelser, alla små detaljer, borta. Som sand mellan fingrarna.

Känns som ett svek, mitt eget minne vänder sig emot mig. Sjukdomen tar min historia. Upprepning, ja det är visst tricket. Som ett mantra. En bön.

Hur många gånger ska jag behöva återuppleva samma sak för att det ska fastna? Tänk om jag glömmer Majas födelsedag? Eller pappas gamla skämt?

• Är det så det känns att försvinna? Lite i taget?
• Jag måste ringa Maja imorgon. Bara för att höra hennes röst. Och skriva ner det. Här. I den här jävla anteckningsboken.

Jag fruktar morgondagen, jag gör verkligen det. För vem vet vilka minnen som är borta då.