Är adhd en psykiatrisk sjukdom?

ADHD: Funktionsnedsättning, inte sjukdom – en viktig distinktion

ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, omges ofta av missförstånd. Ett av de mest grundläggande är huruvida det bör klassificeras som en sjukdom eller en funktionsnedsättning. Även om begreppen ibland används synonymt, finns en viktig skillnad som påverkar hur vi förstår och bemöter personer med ADHD. Att felaktigt betrakta ADHD som en sjukdom riskerar att stigmatisera och leda till felaktiga behandlingsstrategier.

Experter inom neuropsykiatri betonar att ADHD i grunden är en funktionsnedsättning, inte en sjukdom. En sjukdom innebär ofta en patologisk process, en avvikelse från normal fysiologisk funktion orsakad av exempelvis infektion eller genetisk defekt. Medan det finns genetiska komponenter och neurologiska skillnader hos personer med ADHD, pekar dessa snarare på en variant i hjärnans funktion, inte en sjukdomsprocess. Det är ovanligt att personer med ADHD faktiskt är sjuka i traditionell bemärkelse. De upplever istället utmaningar relaterade till uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå som avviker från det neurotypiska normen.

Denna distinktion är inte bara semantisk. Att se ADHD som en sjukdom kan leda till en passiv inställning, där fokus läggs på att “bota” ett tillstånd som i själva verket är en integrerad del av individens neurologiska profil. En sådan synvinkel kan också förstärka skam och stigma kring ADHD.

Istället för att fokusera på en hypotetisk “bot” bör insatser inriktas på att förstå och hantera de specifika utmaningar som funktionsnedsättningen medför. Detta kan innebära anpassningar i skol- och arbetsmiljö, strategier för att hantera impulsivitet och svårigheter med uppmärksamhet, samt stöd och förståelse från omgivningen.

Att erkänna ADHD som en funktionsnedsättning öppnar upp för en mer konstruktiv och individanpassad approach. Det flyttar fokus från att “fixa” individen till att skapa förutsättningar för att hen ska kunna utvecklas och blomstra utifrån sina unika förutsättningar. Det handlar om att skapa ett samhälle som är inkluderande och accepterande av neurodiversitet, där olikheter ses som styrkor snarare än svagheter. Det handlar om att se individen, inte diagnosen.