Hur säger man till någon att man tycker om den?

Hur säger man till någon att man tycker om dem? Oj, alltså, allvarligt talat? Det är ju som att klättra Mount Everest i bara strumpor! Minns ni den där gången i högstadiet när jag, helt panikslagen, stammade fram något om “ehm, jag gillar ditt… eh… hår” till Johan? Det blev inte direkt en succé, haha. Pinsamt värre.

Att bara slänga ur sig “Jag tycker om dig!” känns ju som att hoppa rakt ner i en djup, kall sjö utan att ens kolla om det finns krokodiler där nere. Nej, nej, det krävs en strategi, en plan, en… ja, en hel romantisk krigsstrategi kanske?

Jag tror man måste börja lite försiktigt, liksom smyga sig fram som en katt. Bli kompis först. Känn av läget. Det där med de små, oskyldiga nuddarna… tänk på den där gången jag råkade “av misstag” nudda Lisas hand när vi delade en pizza. Hjärtat slog i hundra, men det var faktiskt ganska skönt. Lite som en elektrisk stöt, fast på ett bra sätt. Och sen är det ju det där med ögonkontakten. Extra lång, intensiv ögonkontakt. Fast inte så intensiv att det blir obehagligt, för då blir det ju bara creepy. Det är en fin balansgång, det här.

Och sen, den stora frågan… hur och när? Sms? Chansar man på ett sms kan man ju alltid backa, liksom gömma sig bakom en skärm. Men det känns så… opersonligt. En chatt? Nä, det blir för opersonligt det med. Att sitta bredvid i matsalen är ju smart, man får ju lite närhet utan att det blir för intensivt. Som när jag och Pelle satt och småpratade om läxor i trean – oskyldigt men ändå mysigt, vet ni?

Men det är ju så himla mycket känslor! Man vill ju inte skrämma bort personen, eller? Och tänk om de inte känner samma sak… suck, det är en hel vetenskap, det här med kärlek. Kanske borde jag skriva en bok om det? Nej, vänta… kanske inte. Men en guide till att bekänna sin kärlek… det skulle kanske funka? Vad tror ni?