Vad händer om kroppen inte får näring?

Vad händer om man har näringsbrist?

Näringsbrist? Jösses! Det är som att tanka bilen med saft – funkar ett tag, sen... blää.

• Tröttheten, ja, den är ju given. Typ som en måndag, fast värre. Och hela tiden.
• Svaghet? Du blir en slapp disktrasa. Ingen ork att lyfta ens fjärrkontrollen. Sorgligt.
• Yrsel är ju kul... tills man ramlar. (Har hänt, skyller på näringsbrist.)
• Koncentrationssvårigheter? Helt plötsligt är matte svårare än kvantfysik. Och det säger jag, som knappt vet vad matte är.
• Blekhet? Du ser ut som ett spöke. Boo! Fast ingen blir rädd, bara fundersam.
• Muskelkramp? Aj! Alltid vid fel tillfälle. Som när man försöker imponera.
• Depression? Grattis, du har vunnit depp-lotteriet. Fast ingen vinst. Bara ångest.

Psst! Visste du att för mycket av vissa vitaminer också är dåligt? Ironiskt, va? Som att drunkna i vatten.

Varför tar min kropp inte upp näring?

Min mage? Alltid ett drama. Kommer ihåg Stockholm, sommaren 2018. Jag åt en glass vid Sergels torg, typ jordgubb. Pang! Illamående.

Näringsupptag, ja. För mig handlade det om kronisk stress. Jag jobbade som en galning. Minns möten som aldrig tog slut. Kroppen skrek stopp.

Tarmfloran, läkaren tjata om den. Provade probiotika, skitdyrt. Lite bättre, men inte wow. Gastrit, sa dom sen. B12-sprutor. En befrielse!

Kosten. Urdålig innan. Pizza, pasta, snabba kolhydrater. Nu? Mer grönt. Inte perfekt, men jobbar på det. Tänk att magen styr så mycket. Skitviktigt.

Vad finns det för tecken för när man blir undernärd?

Lösare kläder... Min mormors gamla klänning, den där mörkblåa...hänger nu så tom, liksom en blek avbild av henne. En skugga av den kvinna hon en gång var. Det var så det började, tror jag. Inte den där klänningen i sig, men känslan den gav. En tomhet.

Försämrad aptit. Minns hur hon bara nuddade vid maten. En enda liten bit potatis, ett par tuggor av köttet... som om smaken försvunnit, lämnat henne. Som om maten inte längre kunde ge henne näring, inte längre kunde nå fram.

Mindre matinköp. Tomma hyllor i skafferiet. En tomhet som ekar. Inte som det brukade vara, när det alltid fanns ett överflöd av sylt och kakor, av allt hon älskade. Nu bara en tystnad. En sorglig tystnad.

Försämrad aptit. Det var första tecknet, eller kanske var det de lösa kläderna? Nej, det var aptiten. Den där sakta försvinnande gnistan i hennes ögon, när hon tittade på maten. Den mat hon tidigare älskat så mycket. Den försvann, liksom hennes energi.

Lösare kläder. Ja, det är sant, hennes favorittröja hängde nu lös och slapp. En sorglig påminnelse om hennes förlorade kropp. Hur hennes ben blev allt skralare, allt mer sköra.

Mindre matinköp. Kvittona visade det. Färre och färre varor. En gradvis minskning. En smygande hunger som inte ville visa sig. En tyst, försmädlig hunger. En smärtsam frånvaro av den livfulla mormor jag kände.

• Försämrad aptit: minskad lust att äta
• Mindre matinköp: färre varor på kvittot.
• Lösare kläder: kläder som hänger löst på kroppen.

Mormor. Hennes bleka ansikte. Jag minns allt tydligt nu. Det är sånt här man aldrig glömmer. Det är så det känns när någon man älskar blir undernärd.

Varför behöver människor näring?

Varför behöver människor näring egentligen?

• Energi. Allt kokar ner till energi. Kolhydrater, fett, protein. De ger ork. Utan den, bara mörker.
• Byggstenar. Kroppen är ett hus. Protein är cement, kolhydrater tegel. Fett är... jag vet inte. Isolering kanske? Viktigt hursomhelst.
• Funktion. Tänk dig en motor. Vitaminer, mineraler, spårämnen... oljan. Utan den skär allt.
• Muskler. Jag tränar ju. Behöver protein, annars inget resultat. Slöseri med tid.
• Enzymer. Vad fan är det ens? Något viktigt, antar jag. Något som gör att saker funkar. Mamma sa alltid ät din broccoli...
• Saknar mina föräldrar. Speciellt morsans mat. Alltid näringsrik. Alltid kärlek. Undrar vad hon lagar ikväll. Hoppas det är fisk.
• Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Bara pizza. Måste skärpa mig. Kanske därför jag känner mig så... tom.
• Tänker på exet. Hon var alltid så hälsosam. Jag borde ha lyssnat mer. Jag borde...

Jag är hungrig. Både på mat och något mer. Jag saknar något. Osäker på vad. Kanske bara sömn. Klockan är 03:17. Alldeles för sent för såna här tankar.

Vad händer om du inte äter bra?

Den dimmiga morgonen i november, kaffet kallt bredvid mig. Känslan av… tomhet? Nej, mer en gnagande oro, som en svag vindpust som borrar sig in i benmärgen. Kroppen, min egen, min älskade, den protesterar. En lågmäld viskning, först bara en svag susning, men den växer sig starkare.

Trötthet, en tung filt av bly. Den lägger sig över mig, kväver varje liten gnista av energi. Jag minns hur jag brukade rusa iväg på morgonen, full av liv, men nu... nu är det som att kliva ur sängen är en bedrift i sig. Varje steg är ett litet nederlag.

Mage och tarm, ett konstant kaos. Känslan av att vara uppblåst, en ständig tyngd, en ständig oro. Sömnen? En flyktig gäst, som snabbt försvinner in i natten. De där skarpa, genomträngande smärtorna... som knivar.

Och värken. En diffus molande smärta som kryper sig in i muskler och leder, en påminnelse om kroppens uppror. Min kropp skriker efter näring, efter kärlek. Jag ignorerar den. Jag vet det. Jag borde veta bättre. Jag är ju ingen idiot.

Hormonella obalanser, en kaosartad symfoni av humörsvängningar. Jag känner igen det. Den där oundvikliga, förutbestämda PMS:en, förstärkt och förvrängd. Inte bara en liten obehaglighet, utan en väldig storm.

Åldrandet? Nej, det här är inte åldrande. Det här är försummelse. En brutal, självisk försummelse. Jag ser det nu, i den här dimmiga novembermorgonen.

• Trötthet: Kronisk trötthet, oförmåga att utföra vardagliga aktiviteter.
• Smärta: Muskelsmärtor, ledvärk, migränliknande huvudvärk.
• Matsmältningsproblem: Uppblåsthet, förstoppning, diarré, illamående.
• Sömnstörningar: Sömnsvårigheter, ytlig sömn, dålig sömnkvalitet.
• Hormonella obalanser: För kvinnor: Förvärrad PMS, oregelbunden mens.
• Allmän försämring av välmående: Minskad mental skärpa, ökad irritabilitet.

Jag är 37 år gammal och detta är min verklighet.