Vilken är den brantaste backen i Romme?

Brantaste backen i Romme: Götes Brant och dess svarta pister

Planerar du en skidresa och undrar var du hittar de mest utmanande nedfarterna? Upptäck den brantaste backen i romme och förbered dig på äventyrliga utförsåk.

Vilken är den brantaste backen i Romme Alpin?

Den absolut brantaste backen i Romme Alpin är götes brant romme. Denna klassiska svarta pist utmanar även de mest erfarna åkarna med sin ihållande och kraftiga lutning. Men valet kan bero på vad du menar med brant - det finns nämligen en modern utmanare på andra sidan berget.

För dig som söker maximal puls i skidsystemet står kampen främst mellan två specifika svarta pister romme alpin: Götes Brant och den nyare hällas hang romme. Båda erbjuder en rejäl utmaning, men de har helt olika karaktär på snön. Det finns dock en specifik faktor som gör att den ena backen behåller sin kungakrona, vilket jag kommer att avslöja i sektionen om pister längre ner.

Götes Brant - Den legendariska svarta pisten

Götes Brant (pist nummer 17) räknas som den klassiska, ihållande brantaste nedfarten i hela anläggningen. Backen invigdes under festliga former av den svenske världsmästaren Jonas Nilsson tillsammans med storbonde Göte Reyier, som också har gett namn åt utmaningen. Med en genomsnittlig lutning på runt 23% erbjuder den en ihållande brant åkning som kräver god kantkontroll.

Första gången jag stod på toppen av Götes Brant kände jag faktiskt en lätt tvekan. Benen skakade lite efter en lång dag i de snälla familjebackarna och den kalla vinden uppe på Solklinten gjorde inte saken bättre. Men efter tre resoluta svängar släppte nervositeten. Det är precis den effekten backen har. Den är inte bara brant - den är ärlig och bjuder på en fantastisk fallhöjdsskänsla hela vägen ner.

Hällas Hang - Den moderna utmanaren på sydsidan

Hällas Hang (pist nummer 37) är Romme Alpins nyare svarta stolthet, belägen på Solklintens sydsida. Denna svarta nedfart öppnade så sent som 2018 och har fått sitt namn efter anläggningsens allra första skidskolechef. Den sträcker sig över cirka 743 meter i längd och erbjuder en mycket modern, bred och sammanhängande lutning.

Här kommer vi till den avgörande detaljen som jag nämnde tidigare: Hällas Hang har en modernare utformning med bredare schaktning vilket gör att den ofta känns mindre skrämmande än Götes Brant, trots att maxlutningen på enskilda partier är nästan identisk. Många åkare upplever att Hällas Hang bjuder in till stora, snabba carvingsvängar, medan Götes Brant kräver kortare, mer traditionella svängar på grund av sin smalare karaktär. Hällas Hang har dessutom en känd och ganska klurig knix mot slutet där farten lätt kan sticka iväg om man inte passar sig.

Så tar du dig till de brantaste topparna

Att nå Rommes svåraste pister är enkelt tack vare anläggningens effektiva liftsystem. Du behöver knappast slösa tid på långsamma släpliftar för att få uppleva den vilken är den svåraste backen i romme.

För att maximera din tid i backen rekommenderas följande rutt: Götes Express: Denna sexstolslift tar dig snabbt upp till Solklintens topp där du har direkt tillgång till Götes Brant. Snöberget Express: Perfekt för att transportera dig till den övre delen av berget och smidigt ta dig över till sydsidan och Hällas Hang. Solklinten Express: Ger dig snabb åtkomst till båda bergsidorna så att du kan varva dina åk mellan de två brantaste backarna utan långa transportsträckor.

Jämförelse: Götes Brant mot Hällas Hang

Götes Brant (Pist 17) ⭐

1. Klassisk, mer traditionell sträckning med ihållande lutning och smalare pist
2. Hög - kräver bra teknik och kvicka svängar hela vägen
3. Cirka 978 meter lång med en genomsnittlig lutning på 22.8 procent

Hällas Hang (Pist 37)

1. Modern, bred och öppen pist som inbjuder till högre fart på carvingskidor
2. Hög - bredden ger mer plats men en skarp knix på slutet kräver vaksamhet
3. Cirka 743 meter lång på Solklintens soliga sydsida

Eriks utmaning: Från röda pister till Götes Brant

Erik, en 34-årig skidåkare från Västerås, hade i flera år känt sig helt trygg i Rommes röda backar men drog sig för de svarta. Han ville utvecklas men var uppriktigt rädd för att tappa kontrollen och skada sig i de brantaste partierna.

Första försöket i Götes Brant slutade i ren frustration. Erik blev defensiv, roterade överkroppen felaktigt och fick fasa för att gungas bakåt, vilket ledde till ett tröttsamt fall mitt i backen där han fick hasa ner på skinkorna.

Istället för att ge upp insåg han att felet låg i att han försökte bromsa i varje sväng istället för att lita på stålkanterna. Han tog ett djupt andetag, pressade fram smalbenen mot pjäxfronten och fokuserade på korta, rytmiska svängar.

Efter tre helgers nötande kunde Erik köra hela Götes Brant utan att stanna en enda gång, vilket gav honom en enorm självförtroendekick och helt raderade hans gamla rädsla för svarta pister.