Vad menas med högskola?

Högskola… Vad är det egentligen? Jag menar, bara ordet “eftergymnasial utbildning” låter så… stelt, va? Det fångar liksom inte alls känslan. För mig, högskolan, det var… en explosion. En explosion av nya idéer, av människor från världens alla hörn, av diskussioner som höll mig vaken om nätterna. Jag minns fortfarande den där första föreläsningen i litteraturvetenskap, hur nervös jag var, hur jag satt där och försökte dölja att jag knappt förstod hälften. Men sen, sakta men säkert, började det falla på plats. Som en pusselbit efter en annan.

Det var mer än bara att plugga, vet du. Det handlade om att växa, att bli en annan människa. Jag blev så mycket mer självständig. Tänk dig, att helt plötsligt bestämma över din egen tid, att lära dig att ta ansvar, att hantera motgångar – det var en läroprocess i sig. Och de där grupparbete, usch, ibland var de rena katastrofen, haha! Men man lärde sig så otroligt mycket om samarbete, om att kompromissa, om att…ja, om att faktiskt samarbeta med människor man kanske inte ens tyckte om särskilt mycket. Det är ju en färdighet som man inte lär sig i en vanlig lärobok!

Och de praktiska momenten, så viktiga! Jag hade en kurs i medieanalys, vi fick göra en egen radiodokumentär. Jag var skitnervös, alltså verkligen, fingrarna darrade när jag höll i mikrofonen. Men resultatet? Jag var så stolt! Det var en konkret användning av all teori vi läst, en riktig bekräftelse på att det jag lärt mig faktiskt fungerade i praktiken. Det var inte bara massa abstrakta begrepp, utan verktyg som jag kunde använda.

Det är en investering, ja, det är det verkligen. Inte bara för en själv, utan för hela samhället, såklart. Tänk på alla innovationer, alla framsteg som kommer från högskoleutbildade människor. Visst, jag vet att det finns de som ifrågasätter värdet av högskolan, att det kostar för mycket, att det inte alltid leder till jobb. Men för mig, det var en dörr, en möjlighet, en chans att bli den jag är idag. Och det är det värt allt i världen.