När bör barn sova i eget rum?

När bör barn sova i eget rum? Åh, den där frågan, den gnager ju lite i själen, eller hur? Det är ju så himla individuellt! Jag minns när min lilla dotter, Lilla My, var bebis – jag kunde inte ens tänka mig att hon skulle sova någon annanstans än intill mig. Hennes andetag, så litet och fint, det var min trygghet. Jag behövde höra henne andas, känna hennes värme. Hur skulle jag kunna sova annars? Alltså, riktigt, helt ärligt – jag kunde knappt sova en blund första månaderna!

Men sen, sakta men säkert, började nätterna bli lite lugnare. Lilla My sov längre sträckor, och jag började känna att…ja, kanske kunde vi båda må bra av lite mer… utrymme? Att ha henne i egen säng i vårt sovrum kändes som en naturlig övergång, ett litet steg mot självständighet. Men eget rum? Det dröjde. Jag tror att hon var runt tre år, och även då var det med blandade känslor. En natt var det tårar, en annan natt sov hon som en stock. Det var en period av prövningar, mycket omfamnande och sjungande.

Tänk att man kan känna sig så ambivalent inför något så enkelt som en säng i ett annat rum! Det handlade ju inte bara om praktiska saker, utan om en känslomässig koppling, en trygghet som jag – och hon! – behövde. Det finns ju inga magiska åldrar eller siffror, inga studier som säger “exakt vid tre år och två månader ska barnet flytta till eget rum”. Det är liksom en känsla. En känsla av att alla mår bra, att alla är trygga. Och det, mina vänner, det är det allra viktigaste. För ärligt talat, vad spelar det för roll om barnet sover i samma rum, i en egen säng i samma rum eller i eget rum, om alla vaknar utvilade och glada? Det är ju målet, eller hur?