Hur sent är för sent för ett barn att prata?

Åh, den där gnagande oron… känner ni igen den? Den där känslan i magen som kryper fram när man börjar fundera: Är det här normalt? Pratar mitt barn tillräckligt? Min lillebror, han sa väl knappt ett ord förrän han var två, och då var det mest “mamma” och “pappa” – och jag minns hur min mamma oroade sig, så mycket. Men sen exploderade det ju bara, plötsligt pratade han i ett!

Inga första ord vid 18 månader? Herregud, jag kommer ihåg den där ångesten. Min dotter, hon var så himla söt, men tyst. Jag läste alla böcker, googlade tills ögonen blödde, jämförde henne med alla andra barn. Kände mig som en dålig mamma, eller i alla fall en orolig, överbeskyddande sådan. Och alla de där listorna… “Inga fraser vid två år?” Jaha, då? Vad händer då? Man känner sig ju helt plötsligt så ensam med sin oro, eller hur? Som om man missat någonting viktigt, något man borde ha sett komma.

Talet markant efter jämnåriga? Det är ju det värsta. Man ser andra barn på lekplatsen, som pratar och sjunger och berättar, och man jämför… Det är så lätt att hamna i den fällan, vet ni. Jag har en väninna vars son var väldigt sen med språket, och hon var helt förstörd. Sen visade det sig att det var en liten hörselskada, något de fixade med hjälp av en hörselprotes, och vips så pratade han som en fors. Så det är viktigt att komma ihåg att det finns så många anledningar till försenat tal, det är inte alltid något farligt. Men man ska ändå inte vänta för länge.

Så, vad gör man då? Jo, man kontaktar BVC, eller en logoped. Det är ju det enklaste och bästa man kan göra, eller hur? Låt inte den där oron gnaga i er, utan sök hjälp! Det finns människor som kan hjälpa er, och det är så mycket bättre att få reda på vad som pågår tidigt, än att gå runt och oroa sig i månader, eller kanske till och med år. Lite hjälp, lite stöd, det kan göra hela skillnaden. Man är ju inte ensam om det här, och det är så viktigt att komma ihåg.