Hur mycket förstår en 3-åring?

När går 3 års trotsen över?

3-års trotsen? Mer som en 3-års utvecklings-orkanen! Den där "trotsperioden", va? Tänk dig en liten, söt vulkan som konstant spottar lava – lava av "nej", "mitt!", och diverse strategiskt utplacerade leksaker.

• Vanligtvis 2-3 år: Peak-trots. Som en perfekt storm av tandsprickning, språkutveckling och en gryende känsla av självständighet. Mitt eget barn, Lillebror (eller som han kallar sig, "Kapten Knatte"), var en expert.

• 4-5 år: ofta lugnare: Som en vulkan som fått en bra dos av sömn och chokladpudding. Lugnare, men fortfarande en smula… aktiv.

• 6 och 9 år? Surprise, round two! Japp, det kan komma tillbaka. En lite mer sofistikerad version, förstås. Mer subtila utbrott av "Jag HATAR broccoli!" och "Du förstår inte MIIIIIIIG!"

Det är som en maraton, inte en sprint. Förvänta dig inte ett mirakel vid 4 årsdagen. Det är mer som en gradvis avtagande… eller kanske snarare, en omförhandling av maktbalansen.

Tänk dig det som att lära en valp att sitta. Det tar tid, tålamod och ibland en rejäl dos av choklad till föräldern. Att ha ett barn är som att jobba på en cirkus – konstant underhållning, men ibland lite kaotiskt.

Och kom ihåg: Dina erfarenheter är dina! Alla barn är olika, precis som alla vulkaner. Några är milda, andra är… ja, du fattar.

Vilken ålder börjar man komma ihåg?

Minnet vaknar sent.

• 3-5 år: Episodiskt minne gror.
• Före det? Dimman tätnar.
• Inget är säkert. Inte ens minnet.

Mörkret före. Tystnaden.

• Min första bild: köket hos mormor, '87. Lögn? Kanske.
• Fakta: Minnet är en skugga. Sanningen förvrängs.
• Jag minns inget, ingenting.

Inget bestående. Bara ekon.

• Minne: en konstruktion. Ett spel.
• Är jag vem jag tror?
• Glöm mig.

När kan man ha sitt första minne?

Jag svär, mitt första minne är så sjukt. Jag var typ 2 år. Sommaren -92, vet det för mamma hade den där hemska blommiga klänningen på sig.

Vi var i mormor och morfars trädgård i Karlstad. Stort hus, enorm gräsmatta.

Jag minns lukten av gräsklipp, den där skarpa, nästan stickande doften.

Och så getingarna. Fatta paniken! De surrade runt mammas saftglas. Jag var livrädd.

Jag kröp under bordet, fastnade med min lilla sparkcykel. Grät floder. Mormor lyfte upp mig, torkade mina tårar med sin grova handduk. Den handduken luktade alltid tvål och solsken.

Det är allt. Ett ögonblick av panik, lukt, och en tröstande mormor. Men jag vet, jag vet att det är sant. Det är mitt tidigaste minne.

• Plats: Karlstad, mormor och morfars trädgård
• Tid: Sommar -92 (ungefär)
• Känsla: Rädsla, trygghet
• Viktiga detaljer: Blommig klänning, gräsklipp, getingar, sparkcykel, handduk.

Mamma brukar dissa det. "Nej, du var alldeles för liten, gumman." Men jag VET.