Hur lär man barn att ha tråkigt?

Låta barn lära sig hantera tristess?

Alltså, tristess… Jag vet inte, det är ju liksom en del av livet, eller hur? Jag kommer ihåg när jag var liten, typ 7 år gammal, sommarlovet i mormors stuga i Småland. Inget internet, knappt någon tv. Kunde vara SKITtrist.

Men morsan sa alltid: "Använd fantasin!" Lättare sagt än gjort, tänkte jag då. Men typ, en dag byggde jag ett helt fort i skogen bakom stugan. Med grenar och mossa och allt. Det var ganska fett ändå.

Prata med ungarna om hur det känns att vara uttråkad, det är typ steg ett. Förklara att det inte är en sjukdom, utan bara en signal. En signal att hjärnan vill göra nåt annat.

Och ja, ut i naturen! Seriöst. Jag tog med min lilla kusin till skogen förra hösten (runt oktober kanske?), hon var sjukt less på sin iPad. En timme senare byggde hon en koja till sina gosedjur. Det funkade.

Teknik, japp, begränsa skiten. Det är ju obvious. Men ge dem nåt annat att göra istället. Typ hushållssysslor. Låter hemskt, jag vet, men det ger dem en känsla av ansvar, eller hur?

Och ge dem bara TID. Låt dem vara. Pressa dem inte att vara kreativa hela tiden. Ibland behöver man bara ligga och stirra i taket. Det är okej. Det är då idéerna kommer, fattar du?