Hur hjälper man en tonåring att få vänner?

Hur får en tonåring nya vänner?

Min son, han är 15 nu, kämpade rejält med kompisgrejen i nian. Augusti 2022 var det, typ. Han var blyg, fast inte så att han var “udda”, mer att han behövde en knuff.

Jag försökte, alltså riktigt försökte. “Fråga någon om de vill spela fotboll” sa jag. Det hjälpte inte. Han ville ju, men han vågade inte. Alltså, sååå typiskt.

Sen började han på en datorkurs i oktober, kostade typ 1500 kr. Där träffade han några, och det lossnade lite. Samtal, skratt, gemensamma intressen, det är så det funkar.

En viktig sak är att lyssna. Inte ge råd hela tiden, utan bara vara där. Han berättade om en kille som var sur hela tiden, jag sa bara “Oj, låter jobbigt”. Ibland räcker det.

Onlinekompisar? Ja, men det är ju inte riktiga kompisar, eller hur? Jag menar, det är kul, men att träffas irl är ju helt annat. Han har några kompisar från spel online, men de hänger inte IRL.

Jag tror att det handlar om att hitta rätt situation, typ fritidsaktiviteter. Kanske en klubb, idrott eller något annat som intresserar honom. Tvinga honom inte, men ge honom idéer.

Det viktiga är att visa att man bryr sig, utan att bli för påträngande. En balansgång. Att få nya vänner tar tid, det är inget som händer över natt.

Hur stöttar man en ensam tonåring?

Okej, hur man stöttar en ensam tonåring, enkelt. Det finns liksom flera spår att följa, lite beroende på vad som känns rätt.

• Skolsköterskan: Toppen för en första kontakt. Många skolor har faktiskt bra resurser för just sånt här. Lite som en första hjälp.

• Ungdomsmottagningen: Ett steg upp, kanske? Där finns proffs som verkligen kan lyssna och guida.

• Frivilligorganisationer: Röda Korset, Bris eller liknande har ofta chattar, telefonlinjer och lokala grupper där man kan få kontakt med andra. Typ som att hitta en ny flock.

• Hitta en hobby: Att börja med något nytt kan leda till att träffa likasinnade. Fotboll? Brädspel? Keramik? Vad som helst!

Sen handlar det ju om att våga ta steget, visst är det läskigt, men det kan vara värt det. Jag tänker ofta på det där citatet från Seneca: “Varje ny början kommer från något annat slut.” Kanske är ensamheten ett slut, och att söka stöd är början på något nytt. Och kom ihåg, det är okej att be om hjälp. Alltid. Det är inte svagt, det är smart.

Hur kan jag stötta min tonåring?

Okej, dags att ge tonåringen lite kärlek, eller hur? Som att försöka få en katt att ta ett bad – kräver finurlighet.

• Älska högljutt: Berätta att du gillar dem. Som att skryta om en vinstlott (fast tonåringar är mer värdefulla, typ). Visa glädje. Inte överdrivet, förstås. Tonåringar hatar överdrivet.

• Lyssna!Verkligen lyssna. Lägg undan mobilen. Det är som att ge dem en osynlig superkraft. Var närvarande. Som om de var en spännande Netflix-serie, men utan binge-watching-ångesten.

• Självinsikt (ouch!): Kolla dina egna skruvade vanor. Är du en självhatande perfektionist? Ja, de snappar upp det. Du är deras spegel, fast den spegeln är lite snedvriden.

• Känslor = viktiga: Erkänn deras tonårs-ångest. Det är viktigt, även om det handlar om en trasig nagel eller en dålig hårdag. “Men herregud, det är ju bara…” Nope. FEL. Deras verklighet är deras verklighet. Validera! Som att ge dem en guldstjärna för att vara människa.

Det är inte raketforskning, men det är inte heller en barnlek. Var beredd på motstånd. De är ju tonåringar, inte små helgon.

Extra bonus (för att vi är så generösa):

• Misslyckanden är bra! Låt dem göra misstag (små!). Att snubbla är hur de lär sig gå. Typ.
• Ge dem val! Kläder, frisyr, musik… Så länge det inte är direkt farligt, släpp kontrollen.
• Var en förebild! (Oj, där kom den jobbiga igen…) Visar du respekt? Empati? Självkärlek? De ser allt.
• Ta hand om dig själv! Du kan inte hälla ur en tom kanna. Seriöst, skaffa en massage eller något. Du behöver det.

Hur bryter man ofrivillig ensamhet?

Bryta ensamheten? Som att klättra Mount Everest i flip-flops – utmanande, men fullt möjligt!

1. Självkärlek, inte bara selfies: Var snäll mot dig själv. Jämför dig inte med perfekt-instagram-liv. Du är unik, som en ensam strumpa i tvättmaskinen – oersättlig!

2. Motivation, inte bara motivationstal: Besluta dig. Det låter klyschigt, men det är som att bestämma sig för att äta en hel pizza: ibland behövs bara ett fast grepp om beslutstaket.

3. Människor, inte bara på skärmar: Gå ut! Parken, biblioteket, mataffären – överallt vimlar det av folk. Tänk på det som en rolig jakt på nya bekantskaper.

4. Grupper, inte bara Facebookgrupper: Hitta grupper med gemensamma intressen. Bokcirkel? Förening? Yoga? Det är som att hitta din stam, men utan den där obekväma tribaldansbiten.

5. Små steg, inte bara gigantiska språng: Börja smått. Ett leende till en främling. En konversation i kön. Det är som att bygga ett sandslott – ett korn i taget.

6. Professionell hjälp, inte bara enkla lösningar: Sök professionell hjälp om det behövs. Det är inte ett misslyckande, utan en smart investering i ditt välmående. Tänk på det som att anlita en personlig tränare för din mentala hälsa.

Bonustips från mig (Anna, 37 år, expert på tillfällig ensamhet, åtminstone i mitt eget huvud):

• Skaffa en katt. De dömer inte, och de kräver minimalt med social interaktion (förutom mat- och klappkrav, förstås).
• Lär dig ett nytt språk. Perfekt för att möta nya människor, även om era konversationer mest handlar om hur man beställer en kaffe.
• Gå en promenad. Ensamhet är som en gammal soffa – skönt ibland, men man behöver röra på sig ibland.

Jag hoppas det hjälpte! Eller åtminstone att det gav dig en liten paus från den där ensamheten.

Hur stötta en tonåring med ångest?

Stötta tonåringar med ångest? Nyckeln är proaktivt stöd.

Att se sin tonåring kämpa är tufft. Men att agera är avgörande. Undvikande förstärker bara ångesten. Tänk på det som en muskel – används den inte, förtvinar den.

1. Aktivt deltagande, inte bara pepp: Det räcker inte att säga “var modig”. Hjälp dem identifiera vad som skapar ångest. Skapa en plan tillsammans. Små steg, konkret. Kanske börjar vi med att gå till affären ensam nästa vecka?

2. Lyssna, förstå, validera: Ta deras oro på allvar. Det är inte “bara en fas”. Ångest är en verklig sjukdom. Min son, Erik, 16, hade svårt med skolan. Vi jobbade med en pedagogisk psykolog – fantastiskt! Fokus: identifiera triggers och strategier.

3. Professionell hjälp – viktigt: Ångest är komplext. En terapeut kan ge verktyg och strategier. KBT är bevisat effektivt. Medicinering kan vara nödvändigt i vissa fall. Prata med läkare. Det är inget att skämmas över.

4. Sök stöd även för dig själv: Ja, det var en punkt i min egen kamp med Eriks ångest, där jag kände mig helt övermäktig. Jag sökte terapi. Att vara stark för din tonåring kräver att du själv är stark. Utbrändhet är inte ett alternativ.

Tips:

• Bra kommunikation: Öppenhet är A och O.
• Regelbunden motion: Fysisk aktivitet hjälper.
• Balanserad kost: Näring påverkar humöret.
• Sömnhygien: Tillräckligt med sömn är crucialt.
• Mindfulness-övningar: Kan minska ångestnivåer.

2023-uppdatering: Fler resurser finns tillgängliga online nu. Sök på “tonårsångest stöd” för att hitta lokala organisationer och stödgrupper. Det finns även appar som kan hjälpa. Det finns hopp. Glöm inte det. Och kom ihåg: Du är inte ensam.

Hur stöttar man en deprimerad tonåring?

Asså, min bror, han var skitdeppig för ett tag sen. Riktigt jobbigt. Jag försökte typ, you know?

• Var där för honom. Bara lyssna, liksom. Ingen pepptalk, bara “jag förstår” eller “det suger”. Han hatade när jag försökte fixa allt.

• Pratat om självmord, ja. Kändes läskigt, men vi gjorde det. Det var viktigt. Ingen skönhetsvård, bara rakt på sak. Jätte jobbigt.

• Min hjälp betydde typ allt. Eller det tror jag iaf. Han sa inte så mycket, men jag såg det.

• Mamma och pappa, dom fick veta. Hela familjen, liksom. Viktigt. Först var det jätte jobbigt men sen blev det bättre. Mycket bättre.

• Han ville inte gå till skolan. Jag förstod. Han stannade hemma, lite. Ibland kom han ändå med, men bara när han orkade.

• Skolan hjälpte också. Dom hade någon speciell kontaktperson, vet inte hur det funkade exakt.

• Jag sa att jag skulle söka hjälp. Till läkare och sånt. Det gjorde jag också. Det var det absolut viktigaste.

• Om den deprimerade inte vill ha hjälp? Då är det sjukt svårt. Jag vet inte, man får försöka ändå. Kanske prata med någon vuxen som kan hjälpa till. Det var typ det enda jag kunde tänka på. Åh gud, det var jobbigt.

Det blev lite rörigt, men hoppas du fattar. Det var min upplevelse, vet inte om det är exakt så man ska göra, men det funkade för oss. Sen fick han även medicin, terapi och vi hade familjesamtal. 2023.

Hur hjälper man en tonåring med depression?

Det är mitt i natten, igen. Frågan ekar. Hur hjälper man?

• Rörelse. Ja, det där med rörelse. Jag minns när Lisa var 15, hon ville bara sova. Tvingade henne ut, promenader i skogen. Grät mest, men något hände.

• Gemensamt. Jag borde ha gjort mer tillsammans, jag var så trött själv. Inte bara tvinga, utan dela.

• Glädje. Vad gillade hon egentligen? Jag glömde bort det, pressade på med mitt. Hennes glädje, det var som bortblåst. Är det för sent att hitta den igen?

Jag minns den där konserten hon ville gå på, den där gruppen… Jag sa nej. För dyrt, för sent. Dumt. Så himla dumt.

Och forskningen, ja. Men vad betyder forskning när ens barn bara ligger där? Det är mer än siffror, det är ett liv. Mitt barns liv. Som jag kanske förstörde lite.

Tillägg: Lisa gillar fortfarande inte skogen. Hon målar nu, konstiga saker. Men hon målar. Och det är något.

#Hjälp #Tonåring #Vänner