Är 15-åringar vuxna?

Femtonåringar vuxna? Nej, men hallå! Som om! Min kusin Emma, femton år, fick ju körkort för moppen i somras – stolt som en tupp var hon. Och visst, hon jobbar extra på ICA, tjänar lite egna pengar. Men vuxen? Nej, det är ju helt absurt! Hon glömmer fortfarande bort att borsta tänderna på morgnarna, för bövelen!

Tänk er själva, att ge ett barn, för det är ju vad de fortfarande är, fullständiga vuxenrättigheter… Hur ska det gå? Jag menar, jag var ju själv femton en gång, och jag var väl inte direkt någon Einstein på ansvarsfronten, vad jag kan minnas… Det var mer panikartade försök till att planera in läxor och smuggelätna popcornkvällar med kompisarna. Var det någon som då var redo för att hantera en bostadsrätt och skatter? Nä, knappast!

De behöver ju hjälp att navigera i det här, vet ni? Allt det där med räkningar och ansvar… Det är ju som en helt annan planet, den vuxenvärlden. Det är som att kasta en liten fiskunge rakt ut i öppet hav och hoppas att den hittar mat och överlever. Låter inte särskilt klokt, eller hur? De behöver ju kärlek, stöd, någon som peppar dem och hjälper dem att växa, inte att de ska klara allt helt själva. Jag läste någonstans – jag tror det var i en artikel, eller kanske en bok, jag kommer inte ihåg exakt – att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän typ 25 år. Tjugofem! Det är ju en hel drös med år kvar tills man ens är i närheten av att vara färdigutvecklad.

Så nej, femtonåringar är absolut inte vuxna. De är underbara, fantastiska, men absolut inte färdiga att hantera vuxenlivet. Det är lite som att försöka baka en tårta med bara socker – resultatet blir inte precis aptitligt. De behöver lite mer jäsa, lite mer tid. Och massor av kärlek och vägledning.