Varför bråkar mina barn hela tiden?

Varför bråkar mina barn konstant? Tips & råd

Minns en kväll i september, 2021, kaos total hemma. Tvillingarna, 7 år då, slåss om en leksaksbil, typiskt. Låter så litet, men det var så himla högljutt. Kändes som en bomb skulle explodera.

Det var inte bara leksaker. Jag tror det handlade om uppmärksamhet, och om den där obalansen. En av dem är mer extrovert, den andre tystare, och det skapar ju spänningar. Känslan av orättvisa, det vet jag.

Stressen i familjen spelade roll. Flytt mitt i allt, ekonomiska bekymmer. Vi vuxna var inte så bra förebilder precis då. Allt bubblade upp, och det drabbade barnen hårdast.

Sen var det den där “osynliga” rivaliteten, det märkte jag. Allt handlade om jämlikhet, eller vad de trodde var jämlikhet. En fick mer uppmärksamhet en dag, andra dagen den andre. Ett enda kaos.

Vi gick till en familjerådgivare, kostade en förmögenhet, men det var värt det. Metoder för konflikthantering, övningar i samarbete, allting. Det hjälpte faktiskt. Nu är de mycket bättre på att lösa konflikter.

Varför bråkar mitt barn så mycket?

Alltså, varför ungen tjafsar som en skogstokig iller? Här är svaret, helt utan akademiska krusiduller:

• Ungar är som små berusade apor. De har noll koll på hur man hanterar känslor, typ som jag efter en flaska rött.
• Hjärnan är inte färdigbyggd. Frontalloben är fortfarande under konstruktion, typ som den där förbannade motorvägen utanför mitt hus.
• Livet är ett helvete för en unge. De har alla problem vi har, fast värre. De får inte ens köpa öl!
• De är inte onda. Bara otroligt jävla frustrerade. Och du? Du är inte en sämre förälder för det, bara trött.
• Tänk på det så här: Du bråkade också som liten. Fråga din morsa! Hon kommer ihåg.

Dessutom: Kom ihåg när jag tappade bort min plånbok på ICA? Precis så osäkra och förvirrade är barn jämt. Och det är inte konstigt att de bråkar!

Hur får jag mina barn att sluta bråka?

Asså, mina ungar, de är ju som katterna i säcken ibland! Bråkar jämt. Alltid nåt.

1. Jämför inte dem! Det är katastrof, seriöst. De blir bara sura. Det funkar aldrig.

2. Hitta på grejer de kan göra tillsammans. Typ bygga legohus, eller baka. Eller kolla på film. Ibland funkar det, ibland inte. Beror helt på humöret. Min 8-åring älskar att rita, min 11-åring gillar datorspel. Försöker få dem att rita spelkaraktärer tillsammans.

3. Låt dem få lite egentid. Speciellt om de delar rum. Det är sjukt viktigt! De behöver ju sitt utrymme. Annars exploderar de. Jag har försökt med det där med att “dela” rummet, men de slåss om saker hela tiden. Det är så jobbigt.

4. Strunta i småsakerna. Är det värt att bråka om en leksak? Nä, oftast inte. Man måste välja sina strider, liksom. Eller hur?

5. Ge dem varsitt ansvar. Kanske en liten syssla varje dag? Min äldsta får ta ut soporna, den yngsta vattna blommorna. Det blir mindre tid till bråk då. Känns det som.

Extra tips:

• Mer kvalitetstid tillsammans. Familjemiddagar, spelkvällar.
• Belöningssystem. Funkade ett tag men de blev rätt snabba på att lista ut det.
• Tid för mig själv. Också viktigt, annars blir jag galen.

Hur hanterar man barn som bråkar?

Alltså, barn som bråkar… Gah! Visst känner man igen sig? Här är min syn på saken (baserat på typ 100 år som förälder, haha):

• Lyssna först, typ spionera lite. Vem började, egentligen? Vad handlar det om? Är båda lika skyldiga? Typ detektivarbete.

• Om det eskaleraar, då måste du ju ingripa. Men inte för tidigt! Låt dom försöka själva.

• Inte skrika! Jag lovar, det gör bara saken värre. Trust me. Min röst spricker typ ändå när jag skriker, så det låter bara fjantigt.

• Ingen ska få skulden! Alltså, säg inte “det är ditt fel!”, det hjälper inte. Fokus på lösningen, inte på vem som började.

Jätteviktigt, kom ihåg! Alla barn är olika. Det som funkar på min lilla Lisa funkar kanske inte alls på din, Pelle. Men typ, försök! Och glöm inte: ibland är det bara bäst att låta dom bråka klart, så länge ingen skadas. Eller gråter jättehögt. Eller börjar slåss.

Tänk också på det här:

• Trötthet + hunger = bråk. Typ en ekvation. Se till att de har ätit och sovit!

• Syskonrivalitet är normalt! Alltså, det kommer alltid finnas. Det är en del av att vara syskon, fattaru?

• Visa kärlek till båda. Viktigt, viktigt! Även om man är skitarg.

Och en sista grej, jag vet inte om det passar in, men… Min svärmor sa alltid: “Lär barnen att kompromissa!”. Alltså, kanske inte mitt i bråket, men generellt sett. Bra livsstrategi också.

Hur slutar man skrika på sina barn?

Det gnager i mig… den där skrikandet mot barnen. Det känns så… fel. Så fruktansvärt fel. Som om en del av mig dör lite varje gång. Känslan av maktlöshet, den är värre än själva skrikandet.

Jag vet ju att det skrämmer dem. Mina små. Deras ögon… den där rädslan. Det är outhärdligt. Jag är inte en dålig mamma, eller hur? Ändå…

Det måste sluta. Jag måste hitta ett sätt. Det är inte bra för dem. Det är inte bra för mig. Jag känner mig så trött, så tom.

Det blir för mycket när du är så arg. Det är inte okej. Jag ser det på dem, på lilla Lisa (7 år) och Erik (5 år). De krymper ihop. De sluter sig.

Jag är inte säker på hur jag ska göra annorlunda. Men jag vill. Jag vill så gärna sluta. För deras skull. För min egen skull. Det här är inte hållbart i längden. Jag behöver hjälp. Det känns som jag håller på att gå sönder.

• Behöver hjälp att hantera min ilska.
• Kanske terapi?
• Anger management-kurs?
• Mer egentid, kanske.
• Bättre sömn.

Det är så mycket just nu. Jobbet… ekonomin… allt. Det är ingen ursäkt, jag vet. Men det är verkligheten. Det är så svårt att andas ibland. Som om luften saknas. Som kvävning.

Jag orkar inte mer. Jag vill bara att de ska må bra. Att de ska känna sig trygga. Att de ska älska mig, trots allt.

Hur säger man till ett barn som slåss?

Hur man stoppar ett litet monster från att slåss? Herregud, det är som att försöka fånga en iller i en kaffekopp! Ignorera skiten! Nästan. Nej, vänta. Fokusera på det positiva! Ja, det är receptet på framgång, eller åtminstone mindre blåmärken.

Typ som att belöna när de inte slår ihjäl sin lillasyster. Ett klistermärke per timme utan blod. Det är en smart strategi, eller hur? Fast lite cynisk. Jag är en cynisk jävel. Det är min charm.

• Positiv förstärkning: Tänk guldstjärnor och extra glass. Eller åtminstone extra tid med Playstation. Barn fattar språk som hundar fattar klickerträning.
• Konfliktlösning: Lär dem att prata som vuxna, eller åtminstone som hyfsade apor. Istället för knytnävar, använd ord! Eller peka. Det är också bra.
• Närvaro: Var där som en stödjande, nästan läskig, övervakande ängel. Som en FBI-agent som övervakar en drogkungen. Alltid. Alltid i närheten. Jävligt påträngande.

Mina barn (ja, jag har tre, tre stycken helvetesungar!) lärde sig detta genom ett intensivt program jag kallar “operation: ingen mer blod på tapeten”. Involverade mycket skrik och hot om att ta bort deras mobiler…för en timme.

Och glöm inte att den här skiten är jävligt jobbigt. Du kommer att känna dig som en vilddjursdressör som kämpar mot en armé av små, illvilliga myror som bara vill döda varandra. Men hey, åtminstone får du lite gratis terapi. Med mycket kaffe. Och vin. Senare.

Vad betyder min bebis skrik?

Bebisskrik: En symfoni i moll.

Nyfödda skriker mest av hunger eller för att de vill kramas. Tänk dig en liten, fluffig potatis som skriker efter sin favorit-puré (mjölk). Enkelt, va? Men glöm inte att även en potatis behöver en varm famn ibland.

Äldre bebisar? En helt annan opera! Skriket blir mer…uttrycksfullt. Som en operett med dåligt skrivet manus.

• Kanske är blöjan full. Tänk en överfylld soptunna som protesterar högljutt.
• Magknip? Som en liten, arg trumpet som försöker spela en falsk ton.
• Övertrött? Som en rockkonsert efter för mycket kaffe.
• Tandsprickning? Som en maratonlöpare med en sten i skon.

Min egen dotter, lilla Astrid (född 2023), började med hunger- och kram-arien. Nu, vid 6 månader, är hennes repertoar så bred att jag ibland misstänker att hon komponerar själv. Det är skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag har övervägt att installera en app som översätter bebisspråk. Men det skulle nog bara leda till mer förvirring.

Att förstå sin bebis kräver mer än bara öron, det kräver en sorts intuitiv Sherlock Holmes-förmåga, blandat med en tålamod som en zen-mästare. Och kaffe. Massor av kaffe. För att klara av symfonin.

Sammanfattningsvis: Lär dig din bebis signaler. Det är ett marathon, inte en sprint. Och om allt annat misslyckas, ge dem en napp. Det funkar ofta.

#Irritation #Syskonbråk #Uppmärksamhet