Vad blir man lyckligare av?

Vad blir man lyckligare av? Åh, den frågan, den gnager ju i en, eller hur? Jag har funderat på det så länge jag kan minnas. Är det lyx semestrar på Maldiverna? En ny bil? Nej, nej, och åter nej! Visst, det kan ge en liten kick, en kortvarig glädje, men sen då? Tomheten återvänder.

Det är relationer, mina vänner, relationer! Den där varma känslan av gemenskap, ni vet? Som när min mormor, Gud vila hennes själ, kramade om mig och sa att allt skulle bli bra. Det var som att solen bröt igenom molnen, på riktigt. Jag minns en gång, jag var helt nere, misslyckats med ett viktigt prov, kände mig som världens största misslyckande… då ringde min bästa väninna, bara för att höra hur jag mådde. Ingen stor sak, egentligen, men det var precis det jag behövde. En liten glimt av hopp, en påminnelse om att jag inte är ensam.

Det handlar inte om hur många vänner man har, eller hur många följare på sociala medier. Nej, det är kvaliteten, det djupa, genuina. Jag har en vän, vi har känt varandra i evigheter, och vi behöver inte ens prata för att förstå varandra. Det är magi, det är lycka i ren form. Kanske bara en enkel fika, men den känslan av att bli sedd, av att vara älskad, ja, det är värt mer än alla lyxiga resor i världen. Det är så jag upplever det, i alla fall. Studier visar ju också att starka sociala band är avgörande för välbefinnande, någon sa till mig att nånting som 80 % av lyckan kommer därifrån, eller nåt sånt – jag är inte så bra på att komma ihåg exakta siffror, men ni fattar grejen. Det är relationerna, kärleken, den genuina gemenskapen. Det är där lyckan bor, för mig i alla fall. Och det är ju det som betyder nåt, eller hur?