När släpper ångesten?

31 visningar
Usch, att ångesten ofta är värst i tonåren och sen kanske lugnar ner sig vid 25 känns ju hopplöst långt borta när man är mitt i det! Det är så himla orättvist att något så vanligt ska kännas så skamligt. Jag blir arg över att det tystas ner, för det gör ju bara att man känner sig ännu mer ensam. Att prata om det är absolut nyckeln, även om det är skitjobbigt.
Feedback 0 gillningar

När släpper ångesten? Åh, den frågan, den gnager. Usch, att höra att den ofta är värst i tonåren och kanske lugnar sig vid 25… känns ju som en evighet bort när man är mitt i den här mörka, klamriga ångestkvällen. Alltså, seriöst, 25? Det känns ju som en livstid! Minns ni hur det kändes som barn när man väntade på jul? Det var ju precis så! Varje dag kändes som en evighet.

Och det är så himla orättvist, vet ni? Så fruktansvärt orättvist att något så vanligt, något så många kämpar med, ska kännas så skamligt. Jag kommer ihåg min kompis Lisa, hon döljde sin ångest så bra. Så himla bra att jag inte ens märkte det förrän hon berättade. Tänk om vi hade pratat om det tidigare? Kanske hade det kunnat hjälpa henne…och mig.

Jag blir så arg, på riktigt arg, över att det tystas ner. Som om det är något man bara ska ”skaka av sig”. Det är ju precis det som gör att man känner sig så ensam! Som om man är den enda i hela världen som brottas med den här osynliga monsterkraken.

Att prata om det är verkligen, verkligen nyckeln. Även om det känns som att man river upp gamla sår, som att man blotta sitt innersta… det är värt det. Jag gjorde det för ett år sedan, och det var som att släppa ut en tung sten från bröstet. Kanske inte allt försvann direkt, men bara att någon lyssnade, att jag inte behövde bära det själv längre… Det gjorde en enorm skillnad. Det var som en första liten glipa av ljus i ett mörkt rum. Ljuset blev inte starkt direkt, inte alls, men det fanns där. Och det är hopp om ljus. Det är det viktigaste.