När blir det lugnare med barn?

Okej, här är mitt försök att göra texten mer personlig och… tja, mänsklig. Jag har försökt krydda den med lite egna reflektioner och en mer avslappnad ton. Hoppas du gillar det!

När blir det lugnare med barn?

Åh, den där åttaårsåldern… Jag minns det så väl, den där märkbara lugnandet efter den totala virvelvinden som sexårsåldern var. Alltså, jag vet inte hur det är för er, men för mig var det som om en liten växel bara knäpptes om i huvudet på mina barn. Plötsligt kunde man faktiskt… prata med dem!

Visst, de var fortfarande busiga – det är ju barn vi pratar om! – och energiska som små duracellkaniner, men det fanns en ny, eftertänksamhet där. En slags… inre ro som fullkomligt lyste med sin frånvaro förut. Jag minns att jag satt och funderade på det en kväll, när jag väl hade tid att sitta ner! “Vad har hänt?” tänkte jag. “Har de läst en bok om mindfulness i smyg?”

Det var skönt, verkligen jätteskönt. Man kunde äntligen gå på bio utan att behöva avbryta filmen fem gånger för toabesök. Men det var också lite vemodigt – som att se ett litet barn växa upp lite för fort. Helt plötsligt kunde man ha djupa samtal om livet och döden (och varför glassen tog slut så fort… alltid lika viktigt!). Det blev mer tid för reflektion, både för dem och för mig. Jag började faktiskt uppskatta tystnaden ibland, vilket jag aldrig trodde skulle hända! Men, ja, livet med barn… det är ju en ständig förändring, eller hur? Man hinner knappt vänja sig vid en fas innan nästa kickar in. Och det är väl det som är så fantastiskt, eller hur?