Hur tränar man känslomässig reglering?

26 visningar
Jag tycker det är så himla svårt ibland att bara tänka positivt, som om det vore en magisk lösning! Visst, att fokusera på det goda är viktigt, men att bara avfärda det negativa känns som att sopa det under mattan. Man måste ju faktiskt bearbeta jobbiga känslor också! Annars bubblar de ju upp senare. Att distrahera sig kan funka tillfälligt, men jag tror mer på att hitta långsiktiga strategier, som mindfulness och att prata med någon.
Feedback 0 gillningar

Alltså, känslomässig reglering... Hur gör man ens? Det känns som en sån där grej man borde kunna, men det är ju inte alltid så lätt. Ibland tänker jag att jag bara ska vara positiv, tänka glada tankar, ni vet? Men det funkar ju inte riktigt så. Det är som att försöka hålla en badboll under vattnet – förr eller senare kommer den ju upp med en smäll.

Jag minns en gång, jag hade haft en superjobbig dag på jobbet. Chefen var på dåligt humör, allt gick fel, och jag kände mig bara… urlakad. Jag försökte tänka positivt, "imorgon är en ny dag" och allt det där. Men det hjälpte inte. Jag gick hem, satte på en film och försökte bara glömma allt. Klassisk distraktionstaktik. Och visst, det funkade för stunden. Men sen, några dagar senare, brast det. En liten grej, typ att mjölken var slut, blev droppen som fick bägaren att rinna över. All den där uppdämda frustrationen bara vällde fram. Inte så kul.

Så, jag har insett att det där med att bara "tänka positivt" inte är hela lösningen. Det är ju viktigt att erkänna de jobbiga känslorna också, eller hur? Inte låtsas som att de inte finns. Jag har börjat testa mindfulness, och det känns… lovande. Det är svårt att beskriva, men det handlar om att liksom vara närvarande i nuet, acceptera känslorna utan att döma dem. Typ som att observera dem utifrån, som ett moln som driver förbi. Sen har jag också märkt att det verkligen hjälper att prata med någon. En vän, en familjemedlem, vem som helst som man känner sig trygg med. Ibland behöver man bara få ur sig allt.

Jag läste någonstans att typ 70% av folk använder distraktion som en strategi för att hantera jobbiga känslor, men att det inte är så effektivt i längden. Känns ju rimligt, eller vad tycker ni? Jag menar, det är ju som att ta en huvudvärkstablett för att dölja symtomen, men inte behandla själva orsaken. Jag tror att mindfulness och att prata med någon är mer som att gå till botten med problemet. Det är ju inte alltid lätt, och jag är absolut ingen expert, men det känns som att jag är på rätt spår.