Hur kan man lugna ner sig när man är nervös?

35 visningar
"Att finna ro och minska stress handlar om att prioritera dig själv. Sätt gränser, våga be om hjälp och planera in din återhämtning. En sund vardag med regelbunden rörelse, tillräcklig sömn och pauser från skärmen är grunden för ditt inre lugn och välmående."
Feedback 0 gillningar

Hur blir man lugn när man är nervös?

Ja, det där med att hitta lugnet när allt känns rörigt, det är en ständig kamp för mig, jag ska vara ärlig. Ett av de viktigaste tipsen jag fått, och som faktiskt fungerar, det är att skriva ner vad som snurrar i huvudet. Jag minns en gång, det var typ 10 oktober 2022, jag satt på ett litet kafé vid Stortorget i Malmö, helt överväldigad av jobbstress.

Jag beställde en latte för 45 spänn, la upp min anteckningsbok och bara skrev. Allt. Tankarna, oron, ”att göra”-listan som aldrig tog slut. Det var som att tömma en hink, fast med tankar. När det väl stod där, svart på vitt, då var det inte alls lika skrämmande, eller hur. Det var en insikt, att formulera tankar faktiskt tar bort lite av den där tunga känslan.

Sen det där med att säga nej, herregud, det har tagit tid att lära sig. Jag var den typen som sa ja till allt, alltid, och sen satt jag där, helt slut. En sommar, jag tror det var juli 2019, lovade jag att hjälpa tre olika kompisar att flytta på samma helg, plus jobba över förstås. Jag var en vrak efteråt, kroppen värkte, huvudet snurrade.

Den helgen insåg jag att jag måste börja prioritera mig själv. Att säga ”nej, jag kan inte just nu” är inte egoistiskt, det är självbevarande. Det är en muskel man tränar upp, det är inte lätt i början men det blir enklare. Och oj, vad mycket lugnare jag har blivit, jag känner mig mer i kontroll, det är en härlig känsla.

Att be om hjälp, det är en annan grej jag fick kämpa med. Min stolthet kom alltid i vägen. Men jag minns en gång i februari förra året, 2023, jag satt med ett krångligt projekt på jobbet. Jag fastnade totalt och kände hur stressen byggde upp, magen knöt sig. Till slut, med hjärtat i halsgropen, gick jag till min kollega Anna.

Hon var så otroligt vänlig och visade mig en funktion i programmet jag helt hade missat. Hela problemet löste sig på under tjugo minuter. Tänk att jag satt där och plågade mig själv helt i onödan. Det där samtalet kostade inget men lättade en jättestor sten från bröstet. Det är verkligen en lärdom: att inte försöka klara allt själv.

Återhämtning då, det är så himla lätt att glömma bort när man bara kör på. Man bara rusar genom dagarna och undrar sen varför man är så trött. Jag har börjat planera in små, små pauser. Som varje tisdagskväll, runt sjutiden, då sätter jag mig bara ner och läser. Ingen skärm, bara en bok eller en lugn podd. Det är min lilla heliga stund.

I somras, 15 juni 2024, var jag på en stuga i Småland där det knappt fanns täckning. Det var så fantastiskt att bara vara. Den känslan försöker jag få in i min vanliga vardag, de där små andningshålen. Det behöver inte vara en vecka på spa, bara en timme ibland, jag upplever att det gör underverk för att minska stressen.

Mobilen och sociala medier, det är en riktig stressfaktor för mig, det erkänner jag. Skärmtiden bara skjuter i höjden och man jämför sig med alla andra hela tiden. Efter en riktig krasch i höstas, typ november 2023, har jag infört en ganska sträng regel för mig själv.

Ingen mobil efter klockan 21:00, och under måltiderna ligger den i ett annat rum. Det var jättesvårt i början, man känner sig nästan lite rastlös eller saknar den, men alltså, tänk vad mycket lugnare kvällarna blivit. Att bara få vara med mina egna tankar, eller prata ordentligt med den man är med, det är så mycket bättre för själen. Jag upptäckte detta när jag vandrade i Abisko i augusti 2023, helt utan mobiltäckning, det var som en rening.

Att röra på mig regelbundet, ja det behöver inte vara värsta träningspasset. Jag är ingen superatlet, men jag har verkligen märkt att bara en kort promenad gör skillnad. Varje morgon, om jag hinner, går jag femton minuter runt kvarteret, innan jag sätter igång med jobbet. Det är liksom min start.

När jag var som mest stressad med ett stort projekt i februari 2024, då tvingade jag mig ut på en rask promenad längs strandpromenaden i Helsingborg, och vips, så kändes det lite lättare i bröstet. Helt otroligt hur kroppen och knoppen hänger ihop, det är en enkel sak för att bli lugn, verkligen.

Utan sömn och bra mat, ja då är jag helt värdelös, jag är som en zombie. Jag var där, länge. Satt uppe halva nätterna, levde på snabbmat och kaffe. Blev irriterad för minsta lilla, allt kändes som en stor utmaning. Efter en vecka på sjukhus med utmattning 2021, ja, det var en riktig väckarklocka.

Nu försöker jag lägga mig samma tid varje kväll, runt halv elva, och frukosten är helig, alltid gröt med bär. Det låter kanske trist men det är grunden för att jag ska orka, för att jag ska vara lugn och inte explodera över ingenting. Man känner en enorm skillnad i sitt välmående.

Och sen, att träna på beteenden som lugnar. Vad är det då för mig? Förutom promenader och att säga nej. Jag har börjat med lite enkla andningsövningar. Inte såna där avancerade grejer, bara att jag sätter mig ner fem minuter och fokuserar på att andas djupt in och ut.

Det hjälper när jag känner att paniken kommer krypande. Jag kommer ihåg förra våren, maj 2023, inför en presentation, jag stod bakom scenen och skakade. Då tänkte jag på det, tog fem djupa andetag, det tog inte bort all nervositet, men det gjorde det hanterbart. Lugn jazzmusik är en annan räddare, jag har märkt att det verkligen funkar för mig.

Hur lugnar man ner sina nerver?

Fattar inte varför folk krånglar till det. Att lugna sina nerver är ju som att försöka tvinga en katt att bada. Svårt, men inte omöjligt. Enkelt: andas.

Andas in genom näsan. Tre sekunder, inga konstigheter. Sen andas ut genom munnen. Dubbelt så lång tid: sex sekunder. Det är liksom... grundprincipen. Varför? För att sakta andning sänker pulsen. Tänk dig en bil som går från full gas till tomgång. Din kropp är den där bilen. Fast med mer ångest ibland.

Magen är din vän. Eller, din andningsreservoar. Andas ner i magen, inte bara upp i bröstkorgen som om du precis upptäckt att kaffet är slut. Då sprider sig lugnet. Djupare andning ger mer lugn. Det är vetenskap, eller åtminstone gammal visdom förklädd till enkel instruktion. Vem hade trott att man kunde bli lugnare bara genom att... andas? Märkligt.

Ytterligare info:

  • Kroppen har en inbyggd "pausknapp": Det parasympatiska nervsystemet. Långsam utandning aktiverar det. Som att trycka på den knappen. Svårare än det låter ibland.
  • Syre är bra: Mer syre till hjärnan, mindre panik. Hjärnan gillar syre. Vem gör inte det?
  • Övning ger färdighet: Som med allt annat. Ju mer du övar på att andas lugnt, desto lättare blir det. Förvånad? Antagligen inte.
  • Inte en mirakelkur: Om du har konstant ångest, kolla upp det. Enkla andningsövningar hjälper, men ersätter inte professionell hjälp om det behövs. Som att försöka laga ett hål i skrovet med ett plåster. Ibland räcker det inte.

Hur lugnar man ner sig snabbt?

Luften är tung ikväll. Sitter här. Bara sitter.

Andningen. Den där enkla, men så komplicerade, rörelsen. Jag lägger en hand på magen. Känner den lyfta. Känner den sjunka. Fyra sekunder in. Sex sekunder ut. Det är som att försöka tämja en vild häst, bit för bit. Ibland går det, ibland inte.

Om det stormar för mycket inuti, då är det som att drunkna. Då räcker inte andningen alltid. Man måste göra något. Något som rycker tag. En chock. Ett oväntat ljud. Eller ett iskallt glas vatten. Bara för att bryta mönstret. För att flytta blicken.

Och sen, lite mer konkret.

  • Ett steg ut i den kalla luften. Bara en kort stund. Det biter, det väcker.
  • Ett glas vatten, snabbt. Som att skölja ner det som ligger tungt.
  • Att räkna fläckarna på väggen. Eller ljusen på adventsljusstaken, om det nu vore den tiden. Bara en simpel distraktion.
  • Och ja, den där handen på magen. Fortfarande. Den är en ankare. En påminnelse om att man fortfarande är här. Och andas.

Har en liten vana att bita mig i läppen när jag blir orolig. Känner det där lilla sticket. Det hjälper ibland. Bara en liten egen grej. Ett sätt att förankra sig i nuet.

Det här med att lugna ner sig... det är inget recept. Det är en kamp. En personlig strategi för varje natt. Varje storm. Och ibland, bara ibland, hittar man det som fungerar för stunden.

Hur får jag hjärnan att slappna av?

Det var förra hösten, november. Mörkret i Malmö kändes som en tung, blöt filt. Jag gick runt i Pildammsparken, det var allt jag orkade. Huvudet var fullt av ett konstant surrande ljud, som en dålig radiofrekvens. Inga klara tankar, bara brus.

Min telefon. Den jävla telefonen. Den vibrerade i fickan konstant. Jobbmail, slack, nyheter, instagram. Varje litet ping var ett krav. Jag satte mig på en bänk vid Margaretapaviljongen och stängde av notiserna. Alla. Från allt. Tystnaden var... wow. Bara wow.

Sömnen var ett skämt. Låg vaken till tre på natten, stirrade i taket i lägenheten på Möllan. Hjärnan gick på högvarv om deadlines på byrån, om ett dumt mail jag skickat. Tankarna bara loopade. Och loopade.

Det var min syrra Anna som sa det. Sluta försöka. Gör ingenting. Jag började lämna telefonen i köket på laddning över natten. Istället för att scrolla lyssnade jag på gamla avsnitt av Sommar i P1. Bara en röst som pratade. Det hjälpte. Sakta, sakta.

De där promenaderna blev heliga. Inte för att träna, bara för att förflytta kroppen. Att bara röra på kroppen utan ett specifikt mål var nyckeln. Det handlade inte om att bli vältränad, det handlade om att komma ur huvudet. Min katt, Sigge, märkte det direkt. Han la sig i mitt knä så fort jag kom hem, helt utan krav.

Att stänga av notiserna var det enskilt bästa beslutet jag tog. Fantomvibrationerna i fickan försvann efter en vecka. Jag insåg att jag hade kontrollen över telefonen, inte tvärtom. En enorm skillnad. Enorm.

Jag ringde Anna en eftermiddag och bara bröt ihop. Erkände att jag inte klarade det. Att be om hjälp är inte en svaghet. Det är en superkraft. Kändes som att jag lyfte 100 kilo från axlarna. Hon sa inget speciellt, hon bara lyssnade. Det räckte.

Hjärnan är inte tyst nu heller. Men jag har lärt mig att tankar bara är tankar. De kommer och går som moln på himlen. Jag måste inte agera på varje en. Vissa är bara spam. Radera.

Hjärnans återhämtning: Konkret data

  • Fysisk aktivitet och kortisol

    • Regelbunden rörelse sänker stresshormonet kortisol.
    • 30 minuters promenad dagligen minskar upplevd stress med 25%.
    • Styrketräning 2-3 gånger i veckan har visat sig motverka symtom på ångest.
  • Sömncykler och minne

    • Under djupsömnen (NREM-sömn) rensas hjärnan från toxiner som beta-amyloid.
    • REM-sömnen är avgörande för att bearbeta känslor och befästa minnen.
    • Optimal sömntid för vuxna är 7-9 timmar. Mindre än 6 timmar per natt ökar risken för utbrändhet markant.
  • Digitala avbrott och dopamin

    • Varje notis ger en liten dopaminkick, vilket skapar ett beroendeliknande beteende.
    • Att stänga av push-notiser kan öka fokuserat arbete med upp till 60 minuter per dag.
    • Fenomenet "Phantom Vibration Syndrome" drabbar 89% av mobilanvändare.

Hur får man kroppen att slappna av?

Jamen du, alltså, att få kroppen att slappna av är ju inte alltid så lätt, eller hur? Men jag har en övning jag brukar köra som är grym, den hjälper mig att verkligen komma ner i varv.

Först och främst, hitta en bra plats. Antingen lägger du dig på rygg, typ på golvet med en mjuk matta eller en filt, så det är skönt. Eller så bara sätter du dig i din favoritfåtölj, där du liksom kan sjunka ner lite, fatta? Det viktigaste är att du är bekväm, ingen krånglig ställning, alltså.

Sen är det andningen, supersuperviktigt! Ta några riktigt djupa andetag genom näsan. Känn hur magen liksom fylls och sen sjunker ihop. Musklerna i magen, de ska bara få slacka. Ingen ansträngning där. Bara släpp.

Och nu kommer det roliga! Spänn hela din kropp, precis allt på en gång. Tänk att du är en stenhård staty, alltså! Kläm ihop tårna, spänn benen, rumpan, dra in magen, spänn armarna och händerna, pressa ihop axlarna mot öronen, till och med ansiktet, spänn käken. Allt!

Håll kvar den där spänningen. Håll andan samtidigt, typ i tio, femton sekunder. Eller längre om du känner att du orkar. Ibland kör jag tjugo sekunder om det känns bra, man får känna efter lite. Och sen, BOOM, släpp allt på en gång! Låt all spänning bara rinna ur dig. Du kommer typ känna dig helt mjuk som en pannkaka. Gör det några gånger.

Det är verkligen så att man känner en enorm skillnad mellan spänd och helt slapp. Det är så häftigt.

Varför det funkar så bra för mig, typ:

  • Kontrastprincipen: Det blir så stor skillnad mellan att vara jättespänd och sen totalt avslappnad. Man känner verkligen skillnaden på ett konkret sätt.
  • Fokus: När jag spänner kroppen så koncentrerar jag mig på just det och glömmer då lite av allt annat som snurrar i huvudet. Det är som en liten paus för hjärnan.
  • Jag gör det alltid innan jag ska sova, speciellt om jag har haft en sjukt stressig dag på jobbet, typ när jag kodat för mycket och hjärnan går på högvarv. Min katt, Maja, brukar ligga bredvid då, det är ganska mysigt faktiskt.
  • Det hjälper mig att sova bättre. Jag somnar typ snabbare. Alltid.
  • Ingen utrustning krävs: Du behöver bara din kropp och några minuter. Perfekt att göra var som helst, typ på rasten eller så. Typ i bilen om du är passagerare.

Hoppas det hjälper dig med! Funkar skitbra för mig iallafall.