Vad gör man med pass som gått ut?

Kan man resa med pass som gått ut?

Nej, resor med utgånget pass funkar sällan. Tänk på att många länder utanför Schengen kräver minst sex månaders giltighetstid efter hemresan.

• Giltighetstid: Checka noga!

• Ambassaden vet: De har stenkoll på läget.

• Förbered dig: Passfixning tar tid. Beställ i tid. Snart är det sommar!

Kom ihåg, passregler kan vara lika föränderliga som vädret, så dubbelkolla alltid senaste informationen. Varje land kör sitt race.

Var slänger jag gamla pass?

Natten sänker sig... Gamla pass. Var slänger man dem? En fråga som viskar i mörkret.

• Polisstationen... Kanske. Jag minns en gång... Nej, det spelar ingen roll.
• Lämna in.
• Vissa...

Det känns konstigt att tänka på gamla pass. De är som... fragment av ett annat jag. Resor som aldrig mer kommer att hända. Eller som kanske borde ha hänt. Jag bläddrar i mitt eget ibland. Ser stämplarna, visumen. Bilden av mig, yngre, mer naiv. Håret annorlunda. Ögonen... mer öppna.

En polisstation. Ja, det är väl det mest ansvarsfulla. Men det känns... opersonligt. Som att lämna bort en hemlighet. Fast det är ju ingen hemlighet egentligen. Bara minnen.

Tänk om någon skulle hitta det? Bläddra i det som jag gör. Skulle de känna samma sak? Den där svaga smärtan av längtan. Av förlorad tid.

Vissa polisstationer erbjuder kassering. Det är bra. Praktiskt. Men jag önskar det fanns ett bättre sätt. Något mer... värdigt. Kanske bränna det. Som ett brev från det förflutna. Men det får man väl inte. Inte nu för tiden.

Minns den gången i Rom. Försökte prata italienska. Misslyckades totalt. Skrattade så jag grät. Stämpeln i passet påminner mig om det. Alltid det.

Och visumet till Indien. Så många drömmar, så många förväntningar. Som inte riktigt blev som jag tänkt mig. Men ändå... värt det.

Jag vet inte varför jag grubblar så här. Det är bara ett gammalt pass. Men det känns som mer än det. Som en del av mig som ska bort.

Nu ska jag lämna in det. Imorgon. Eller kanske i övermorgon. Jag vet inte. Jag måste tänka lite till.

Jag kom ju aldrig till Japan. Det visumet är tomt. Det är det som gör mest ont.

Var lämnar man tillbaka ett gammalt pass?

Dimman ligger tung över stadens pulsådror, en novemberkväll. Klockan är kanske åtta, gatlyktorna dränker allt i ett blekt, gult sken. I min hand, ett gammalt pass. En liten, tunn bok, men tänk vad den innehållit – resor, drömmar, minnen av solbränd hud och saltstänkta vindar. Nu bara en tyngd, en historia som slutat skrivas.

Var lämnar man det? Polisen. Det enkla, konkreta svaret. Polisen, med sina stora, anonyma hus, sina mörka fönster. Kanske någonstans där inne finns en avdelning, en särskild låda för avslutade kapitel.

• Polisen. Ja, det är dit. Till de trygga, om än lite kalla, väggarna.

Tänk att de får se tusentals sådana här berättelser. Pass från alla världens hörn. Varje pass ett litet universum av upplevelser, och nu ska de försvinna in i makuleringsmaskinen. Lite vemodigt, känns det. Som att lämna ett barn hos någon annan.

Men oktober 2022… ett datum som etsat sig fast. Innan dess, saxen, den obehagliga känslan av att förstöra något. Nu slipper man det. Förstört? Nej, inte längre. Nu är det bara att lämna in det, utan att skada det. Det känns bra.

• Ingen sax behövs längre.
• Sedan oktober 2022. Det är viktigt att minnas det.

Passets bleka sidor, präglade med min identitet, blir snart bara massa. Ett minne av min resa genom livet. Men ett minne ändå, fastän ett fysiskt försvinnande. Jag känner en lättnad. Det gamla passet ska återvinnas, återgå till jorden. Nästan som en cirkel. Kretsloppet. Livet fortsätter.