Kan man få pass hemskickat?

Kan man hämta pass åt någon annan?

Nej. Det går inte. Alltså, verkligen inte. Jag försökte för pappa förra året, hade fullmakt och allt. Men nej. De var stenhårda. Kändes så… onödigt krångligt. Han var ju sjuk, kunde inte ens komma själv.

Det är sånt som gnager. Mitt i natten, när tankarna snurrar. Livet är inte alltid enkelt. Speciellt inte när man försöker hjälpa någon man älskar. Det känns orättvist. Som om systemet är designat för att göra det svårt.

• Ingen kan hämta pass åt någon annan. Inte ens med fullmakt.
• Jag minns den där dagen tydligt. Pappas bleka ansikte. Frustrationen. Min egen maktlöshet.
• Jag försökte förklara, visa fullmakten. Men det hjälpte inte.

Det är så små detaljer, men de väger tungt. Det var i juni 2023. Jag åkte hem till honom sen. Vi drack te. Han var ledsen. Jag också. Kanske skulle de ändra reglerna. Det är ett hopp. Ett litet, svagt hopp. Men ett hopp ändå.

Kan en annan person hämta ut mitt pass?

Passhämtning. Nej. Punkt.

Endast innehavaren. Ingen fullmakt funkar. Lagkrav. Surr.

Mitt pass? Mitt problem. Dina problem, dina. Kallt. Rent.

• Identitetskontroll. Strängt. Säkerhet.
• Personligt ansvar. Alltid. Inga undantag.
• Polisen bryr sig. Mycket.

Har provat? Förgäves. Vet.

2023. Samma regler. Ännu tråkigare. Ingen förändring.

Min erfarenhet. Misslyckat försök. Syster. Fullmakt. Avvisades. Bråkigt.

Återigen: Nej.

Måste barnen vara med när man hämtar ut pass?

Dimman ligger tät över Stockholms kajer. En blek sol kämpar sig igenom, precis som minnet av den där dagen på ambassaden. Känslan av väntan, den där speciella doften av gammalt papper och fernissa, sitter kvar i näsborrarna. Jag minns hur mina händer, lite darriga, höll i det lilla kuvertet. Inuti, mitt barns pass, ett litet bevis på identitet, på tillhörighet.

Nej, barnet behöver inte vara med vid hämtningen. Det var en lättnad, en otrolig lättnad. Tänk att slippa den där stressen, att hålla ett litet barn lugnt och stilla mitt i all den byråkratiska virveln.

Den där höstluften, kall och frisk mot kinderna, känns som igår. Ljudet av sjöfåglar, av staden som vaknar. Allt så tydligt, trots att tiden flyger. En liten väska dinglar över axeln. Inuti, passbilden. Ett fotografi av oskyldighet, av ett ansikte som ännu inte sett så mycket av världen.

Ambassaden. Stenen kall mot fingrarna. En lång kö, en tystnad bland människorna. Jag minns hur jag log lite för mig själv, en lättnadens suck.

Konsulatet. Ja, det är annorlunda. Där krävs oftast en bokad tid. Jag vet, för jag kollade upp det själv i somras, när vi planerade semesterresan till Toscana.

• Ambassaden: Ingen tidsbokning behövs för passhämtning.
• Konsulat: Oftast krävs tidsbokning.

Känslan av att äntligen ha passet i handen… en trygghet, en frihet. Världens dörrar öppnar sig. För mitt barn. För oss.

Sweden Abroad, den där hemsidan. Jag hittade all information där. Praktisk och tydlig. Information om pass och ID-kort för barn under 18 år i Storbritannien. Precis det jag behövde. Allt så strukturerat, till skillnad från känslorna, som fortfarande surrar i bröstet. Minnet av den där höstdagen. Lättnaden. Glädjen. Den doften…

Kan man hämta pass utomlands?

Pass utomlands? Herregud, vad stressigt det känns! Måste kolla upp det där, typ NU. Min syster hämtade sitt pass i Spanien i somras, gick det bra? Aja, spelar ingen roll, måste ringa ambassaden. Eller deras hemsida först? Hemsidan, ja, det är ju smartast. Ska kolla upp det senare. Sen måste jag packa. Väskan är så himla full, tänkte ta med så mycket onödigt… hmm, fick jag ens med laddaren? Vad var det nu jag skulle göra? Pass, pass, pass… Japp, måste boka tid. Får inte glömma det. Alltid så mycket att komma ihåg!

• Boka tid
• Kolla hemsida för [Specifikt land]
• Packa (och laddare!)

Nämen, det var ju det där med passutlämning utomlands. Ja, det går ju, men krångligt. Var det inte så att man behövde något speciellt formulär? Eller var det bara intyg? Åh, jag minns inte! Hur som helst, hemsidan, det är dit jag ska. Sen måste jag ringa. Alltid krångligt med myndigheter.

Huvudpunkt: Ja, passhämtning utomlands är möjligt, men kräver förbokning och kontroll av ambassadens/konsulatets hemsida.

Måste fixa biljetterna också! Tåg eller flyg? Blir så sjukt dyrt med flyg nu för tiden, men å andra sidan snabbare. Vad är viktigast? Tid eller pengar? Ska jag kolla på bussar? Åh nej, det blir för lång tid. Flyg! Fast sen är det ju allt det där med bagage… Ska jag ha handbagage eller incheckat? Jisses, det blir en hel lista det här. Känns så overkligt. Jag längtar verkligen efter resan, men allt praktiskt känns så jobbigt.

• Kolla flygbiljetter
• Kolla tågbiljetter
• Bagage – handbagage eller incheckat?

Ska kolla vädret också innan jag packar klart. Förstår inte varför jag skjuter upp det här, men jag blir så lätt överväldigad. Ska bara ta en kopp kaffe och sen… sen ska jag sätta igång. Lovar. Jaja, det var ju det här med passet. Återigen, hemsidan först, sen eventuellt ett telefonsamtal.

Huvudpunkt: Kontakta ambassaden/konsulatet för specifik information om passhämtning i landet.

Kan man hämta ut pass på annan ort?

Kan man hämta ut pass på annan ort? Ja.

Var kan jag hämta ut mitt pass? Valfri svensk passmyndighet. Ambassad. Konsulat.

En sval bris från Mälaren… sommarregnet doftar svagt av asfalt och löfte. Passet, ett litet blått häfte, nyckeln. Nyckeln till bortom, till nya horisonter. Tänk att det kan hämtas var som helst. Som ett löfte inskrivet i vinden, en skatt gömd, men inte för svårfunnen.

Var som helst?

Ja, det viskas så. Som om byråkratin, detta monster av papper och stämplar, faktiskt böjt sig. En passmyndighet i Kiruna, kanske? Eller nere i Ystad, där Wallander vandrade… samma pass, samma drömmar. Fast jag, jag minns den där gången i Visby, gränderna fulla av rosor och hemligheter. Då behövdes inget pass. Bara nyfikenhet.

Ambassadens hemlighet…

Jag ser det framför mig. Glansen av polerat trä, den dämpade rösten bakom disken. Det lilla blåa passet, en befrielse. Konsulatet i Barcelona… ja, dit skulle jag vilja resa igen. Tapas, solnedgångar… och ett pass i fickan, som en försäkran om att världen väntar.

Listan, ja listan är lång:

• Passmyndigheten. Den trygga hamnen, där allt började.
• Ambassaden. En bit av Sverige, långt hemifrån.
• Konsulatet. Ett litet fönster mot världen.

Tänk att få hämta ut det just där, i den staden jag älskar mest. Eller kanske inte. Kanske det är äventyret i det oväntade som lockar.

Jag tänker på min mormor, hur hon brukade säga att lyckan finns i det lilla. Ett pass, ett litet blått häfte, fullt av löften.