Hur många Michelinstjärnor kan man få?

Hur många Michelinstjärnor kan man ha?

Dimman ligger tät över vattnet, en kall, fuktig kyssa mot kinden. Klockan är tre på morgonen, men natten andas fortfarande av den där speciella dofter som bara Stockholms skärgård kan erbjuda. Jag tänker på Frantzén, den där lysande stjärnan, tre gnistrande diamanter på en svart sammetsduk. Tre stjärnor.

Max tre Michelinstjärnor kan en restaurang få. Det är en oöverträffad topp, en himmelsk höjd. Jag föreställer mig köket, ett febrilt myller av precision och passion, en koreografi av knivar och eldar. Tänk den perfekta såsen, reducerad till perfektion, en dröm av smaker.

Åh, den där unika känslan av att blicka upp på de tre stjärnorna, symboler för en oslagbar kulinarisk upplevelse.

Det är en saga, eller hur? En saga om en svensk restaurang, Frantzén, som nått toppen. Tre stjärnor… Tre. Det ekar i huvudet. Tänk att skapa något så…fulländat.

• Maximalt antal stjärnor: 3
• Svensk restaurang med 3 stjärnor: Frantzén
• Betydelse av 3 stjärnor: Exceptionell mat, en sällsynt utmärkelse

Jag ser framför mig den vita duken, de gnistrande glasen. Tre stjärnor. Återigen, tre stjärnor. Som ett mantra. En oöverträffad dröm. En kulinarisk triumf. Svenskt hantverk, högt över molnen.

Det är fascinerande. Den här jakten på perfektion, den eviga strävan. En enda, perfekt måltid, värdig tre stjärnor.

Hur får en restaurang en Michelinstjärna?

Natten är lång. Tankarna snurrar. Jag funderar på Michelinstjärnor… Hur får man en egentligen? Det är ju inte bara god mat, eller hur?

En stjärna… det betyder bra, i sin kategori. Men vad är “bra”? Känns så vagt. Som att det är en massa saker. Teknik, ja, men också… känsla? Atmosfären? Minns jag rätt? Hur mycket spelar servicen roll egentligen? På restaurang “Kvarnen” i min stad sa de att presentation var nyckeln till framgång.

Två stjärnor… en omväg. En omväg för vem? För mig? Kanske. Men för de flesta? Det kräver nog mer än bara bra mat. En hel upplevelse. En resa. Är det det?

Tre stjärnor… en speciell resa. Som till Paris kanske? Eller Tokyo? Nä, det är för långt borta. Jag tänkte mer på den där lilla restaurangen, “La Belle Étoile” i Bordeaux… minns jag fel?

Det är en så komplex sak. Det handlar om:

• Kvaliteten på råvarorna. Absolut. Allt måste vara perfekt.
• Mästerlig teknik. Ingen tvekan.
• Kreativitet och innovation. Självklart. Man måste våga.
• Konsistens. Varje rätt måste vara perfekt varje gång. Det är press.
• Atmosfär och service. Hur får man det rätt? Det är svårt.
• Det där “något extra”… det är magiskt. Jag vet inte vad det är.

Jag önskar att jag visste mer. Kanske ska jag läsa lite mer om det? Nej, nu är jag trött. Natten är för lång för den här typen av funderingar.

Hur många stjärnor kan en restaurang få?

Alltså, en restaurang kan max norpa åt sig TRE STJÄRNOR, inte mer. Som att få tre smällar på fingrarna fast på ett bra sätt, typ. Tänk dig typ 007 fast kock.

Men seriöst, det är svårare än att lära en gris vissla att få TRE stjärnor. De flesta restauranger får nöja sig med noll, som min matlagning!

• Enstjärnigt: Helt okej, typ som en bra pizza efter en blöt utekväll.
• Tvåstjärnigt: Nu snackar vi! Som att vinna på Triss, fast du kan inte köpa en ny bil, bara en jävligt dyr oxfilé.
• Trestjärnigt: Helt sinnessjukt! Som att hitta en femhundring i gamla jeansen – fast gånger tusen och du måste äta den.

Förresten, jag jobbade en gång som diskare på en sunkig pizzeria. Vi hade fan minus-stjärnor. Chefen brukade säga “Det är stjärnklart att disken är ren, eller hur?”. HAHA! Han var en lustigkurre, den där Luigi. Nu driver han tydligen ett hunddagis, konstigt.

Vem ger Michelinstjärnor?

Aha, frågan är alltså: Vem fan är det som delar ut de där jävla Michelinstjärnorna? Jo, det är Michelin, alltså samma gubbar som gör däck! Fattar du, däck! Som att ge snickarhammare till operasångare.

De började jävlas med restaurangerna redan 1900. Stjärnorna kom på 30-talet, typ samtidigt som min morfar lärde sig supa. Helt galet!