Vilken dialekt är mest rikssvenska?

Den svårfångade rikssvenskan: Vilken dialekt ligger närmast?

Rikssvenska, det språk vi strävar efter i formella sammanhang, nyheter och undervisning, har en intressant och komplex historia. Till skillnad från många andra språk baseras den inte på en specifik geografisk dialekt, utan är snarare ett konstruerat ideal. Frågan om vilken dialekt som ligger närmast rikssvenskan är därför inte helt enkel att besvara, men vi kan spåra dess rötter och få en tydligare bild.

Som utgångspunkt kan vi konstatera att rikssvenskan inte är en dialekt, utan en standardiserad form av svenska. Den utvecklades gradvis från 1600-talet med Stockholm som epicentrum. Stadens växande betydelse som politiskt och kulturellt nav ledde till att dess språkbruk fick ökad prestige och spridning. Detta innebar dock inte att stockholmskan i sin dåtida form blev rikssvenska. Snarare kan man säga att den lade grunden, och att standardiseringen skedde genom en process av gallring och förfining, där vissa drag bevarades medan andra tonades ner eller försvann helt.

Det är därför dialekterna i Mälardalen, och framförallt Uppland, som traditionellt sett ansetts ligga närmast rikssvenskan. Dessa dialekter delar många fonetiska och grammatiska drag med den standardiserade formen. Det handlar bland annat om melodi, betoningsmönster och böjningar. Dock är det viktigt att poängtera att även dessa dialekter uppvisar variation och avvikelser från rikssvenskan. Ingen enskild dialekt kan göra anspråk på att vara identisk med den.

Idag, i en tid av ökad rörlighet och mediepåverkan, påverkas dialekterna ständigt och gränserna suddas ut. Rikssvenskan i sig är heller inte statisk, utan fortsätter att utvecklas och anpassas till samtidens språkbruk. Detta gör frågan om närhet till rikssvenskan ännu mer dynamisk och komplex. Kanske är det mer relevant att tala om grad av närhet snarare än att utse en enda “vinnare”. Det handlar om hur väl en talare anpassar sig till den standardiserade formen i olika situationer, snarare än vilken dialektal bakgrund hen har.

Slutligen kan man argumentera för att den dialekt som ligger närmast rikssvenskan, paradoxalt nog, är en frånvaro av tydlig dialekt. En neutral och avskalad talspråksstil, där regionala särdrag minimerats, är ofta det som uppfattas som mest “rikssvenskt” i dagens samhälle. Detta “dialektlösa” ideal är dock svårt att uppnå och representerar snarare en abstrakt norm än en konkret språklig verklighet.