Hur vet man om man tappat känslor?

Känns det som om kärleken är borta? Hur vet jag det?

Oj, det där med kärlek... Känns det tomt? Som om glöden försvunnit? Jag minns en gång, maj 2018, vi var i Köpenhamn. Hela resan kändes... platt. Ingen pirr i magen, inget skratt som bubblade upp spontant. Allt var bara...tråkigt.

Plötsligt kändes vardagen som en oändlig, grå sträcka. Ingen längtan efter hans sms, inga fjärilar när han ringde. Det var som att vi bodde i samma hus, men i helt olika världar. Kommer ihåg att jag började undvika närhet, både fysiskt och känslomässigt. Det blev obehagligt, konstigt.

Filmkvällarna, våra traditionella lördagar, blev allt färre. Och de få gånger vi gjorde någonting tillsammans kändes det tvingat, som ett jobb. Vi hade helt enkelt slutat att ha kul tillsammans. Allt kändes… fel. Som om pusselbitarna inte längre passade. Kostade oss massor att resa till Köpenhamn, kanske 15 000 kr, för inget. Riktigt ledsamt.

Och den där känslan av likgiltighet... den är lurig. Det är inte ilska eller sorg, utan snarare en… avsaknad. En tomhet. Som om en viktig del av dig saknas. En obehaglig tystnad.

Hur vet du om du tappade känslor?

Känslor försvinner subtilt, ofta märks det först genom beteende. Inte genom någon magisk känslomätare, utan genom att du liksom... märker avsaknaden. Som när man inser mjölken tagit slut – man saknar den i kaffet.

• Avståndstagande: Fysisk närhet, den där spontana handen på låret, försvinner. Du sitter längre ifrån. Min egen erfarenhet säger att det är väldigt tydligt.

• Kommunikation: Du slutar kolla in hos din partner. Inga mer sms under dagen "Hur går det?". Lite som att vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det är sorgligt.

• Konflikter: Bråk är energikrävande, men också ett sätt att engagera sig. Brist på konflikter kan tyda på känslomässig avståndstagande, en slags tyst acceptans av avståndet. Det är inte alltid hälsosamt.

Det är som en långsamt krympande cirkel: relationens intimitet blir mindre och mindre. En sak i taget. Som en av mina vänners förhållande, det bara… blev tystare och tystare.

Man kan analysera detta ur ett evolutionärt perspektiv: energi läggs där den får bäst avkastning. Är inte längre passionen där, finns det inte längre samma drivkraft att investera tid och energi i relationen. Rent biologiskt, liksom.

För att veta säkert behöver man dock en självanalys. Fundera på vad som brukade känneteckna er relation. Jämför med nuet. Är skillnaden betydande? Enbart genom reflektion kan du få svar. Jag har sett många relationer gå sönder på just detta sätt.

• Fråga dig själv: Vad saknar du i relationen? Är det bara rutin, eller saknar du den djupare kontakten? Fundera på din egen känslomässiga energi – vad drar den dig till?
• Förändrade sökmönster: Lägger du nu mer fokus på andra saker? Har dina intressen ändrats? Kanske är det dags för en förändring, eller kanske är det bara en fas.

Notera: Detta är inte en medicinsk diagnos, bara observationer. Om du är orolig, sök professionell hjälp.

Hur vet man om han tappat känslorna?

Oj, det där låter ju… jobbigt. Har ni det sådär? Hmm. Det är ju typiskt, va? Inga pussar, kramar, ingenting. Noll fysisk kontakt, eller hur? Det säger ju en hel del. Vi hade det likadant förut med min ex, usch. Allt var bara… kallt.

Och ni pratar inte ens längre? Allvarligt? Det är ju helt sjukt. Viktiga saker, ja, glöm det. Jag menar, man pratar ju om allt möjligt med sin partner, eller hur? Annars är det ju inte bra.

Inte ens några snälla ord? Alltså seriöst, hur länge har det här pågått? Det är ju ett tecken på att känslorna svalnat. Försök snacka med honom. Om han inte ens orkar säga hejdå när han drar, då är det ju… ja, du förstår. Det är inte bra.

Tecken på att känslorna svalnat:

• Minimal fysisk kontakt
• Ingen meningsfull kommunikation
• Avsaknad av vänlighet och kärleksfulla ord
• Bristande artighet; inga hejdå eller hälsningar

Det är liksom inte raketforskning, va? Min kompis Maria, hon gick igenom exakt samma sak. Hon gjorde slut till slut. Hon hade försökt prata med honom, men nej, han var som en mur. Det slutade med att hon hittade en kille som visade henne hur det ska vara. Han är grym, supergullig, super snäll. De är hur lyckliga som helst nu. Han är verkligen en bra kille.

Varför tappar man känslorna?

Jävlar vad kärleken kan vara en jäkla berg-och-dalbana, va? Känslorna försvinner som snö i helvetet ibland! Precis som min nyårslöfte om att gå ner i vikt – poof, borta!

Huvudorsaker till kärleks-kraschlandning:

• Stress: Stress är som en skitstövel som smyger sig in och suger ut all romantik. Tänk er en zombie-apokalyps, men istället för zombies är det bara räkningar och deadlines. Dödligt!
• Livsförändringar: Flyttat till Kiruna? Fått barn som skriker som om de mördats av en gris? Jobbat övertid tills man ser spöken? Grattis, du har vunnit en fribiljett till "Kärleks-dödsriket"!
• Växt ifrån varandra: Som två träd som växer i olika riktningar. En vill klättra mot solen, den andra vill bli en perfekt bonsai-träd för en knäpp tant. Ingen match.

Det är som att försöka laga en trasig iPhone med tejp och bönor. Det funkar kanske en stund, men sen... BANG! Total katastrof! Min ex-fru lämnade mig för en yoga-instruktör med en bättre pensionsplan. Snacka om dålig karma!

Hur man eventuellt kan fixa det (men troligen inte):

• Parterapi: Låter som en bra idé, men i verkligheten är det som att se på en långsam bilolycka. Och det kostar en förmögenhet. Jag köpte hellre en ny bil.
• Kommunikation: Att prata med varandra? Haha! Som att prata med en vägg, fast väggen har bättre lyssnarförmåga. Min katt är en bättre lyssnare än min ex-fru.

2023 års statistik om separationer i Sverige: Jag har ingen aning. Jag är expert på att undvika statistik. Men jag vet att det är många som går igenom samma skit. Och att jag behöver mer kaffe. Mycket mer kaffe.

Varför känner jag att jag tappar mina känslor?

Det började i september 2023. Allt kändes…platt. Som att titta på en svartvit film. Jag, Johanna, 32 år, från Uppsala, kände ingenting. Inte glädje, inte sorg, inte ens irritation när min granne spelade hög musik igen. Bara…tomhet. Det var läskigt. Riktigt läskigt.

Jag minns en specifik dag, en lördag. Solen sken, fåglar kvittrade, men jag kände…ingenting. Jag drack mitt kaffe, tittade ut genom fönstret. Inga känslor. Jag försökte tvinga fram något, men det var som att trycka på en trasig knapp. Hjärnan var där, men känslorna…borta.

Jag hade mycket stress på jobbet då. Nya deadlines, ett projekt som krånglade. För mycket ansvar. Jag hade nog sovit dåligt i flera veckor också. Allt bara exploderade, antar jag.

• Jobbstress: För mycket ansvar, nya deadlines, ständigt tryck.
• Sömnproblem: Oförmåga att sova ordentligt. Många sömnlösa nätter.
• Överbelastning: Känslan av att aldrig hinna med. Allt blev för mycket.

Känslorna, eller snarare bristen på dem, var det mest skrämmande. Jag kände mig isolerad, som fast i en bubbla. Det var inte bara en tristess, det var en total frånvaro av känslor. Som om någon stängt av en viktig funktion inuti mig.

Det är bättre nu. Jag började gå hos en terapeut. Vi jobbar med stresshantering och sömnhygien. Jag promenerar mer, försöker ta det lugnare. Känslorna kommer sakta tillbaka. Inte lika starka än, men de är där. Det är ett framsteg. Jag är fortfarande rädd att det ska försvinna igen, men jag kämpar.

Jag går också på yoga varannan tisdag. Det hjälper.