Blir jag utfryst?

Okej, så här skulle jag kunna göra om texten, med lite mer känsla och personlighet:

Blir jag utfryst?

Usch, ja, det där känner jag igen. Det hugger till bara jag läser det. Har du nånsin känt den där… kylan? Alltså, inte den man får av vintern, utan den när du fattar att du är utanför. Utfryst. Det är verkligen en skitkänsla, rent ut sagt.

Oavsett om det är total tystnad, som om du inte existerar (har hänt mig, tro mig, på en släktträff… ångest), eller bara de där små, sneda blickarna och de viskade samtalen när du kommer in i rummet… det suger. Det är som att du är luft, fast luft som ingen vill andas in. Varför gör folk så?

Jag menar, tänk dig själv. Du försöker hänga med i ett samtal, men alla bara… ignorerar dig? Eller ännu värre, de vänder ryggen till och börjar prata om något annat. Det känns ju som ett slag i ansiktet, eller hur?

Och det värsta är ju den där klumpen i magen. Den som liksom säger “Du duger inte. Du är inte värd att lyssnas på.” Fy, jag får rysningar.

Jag kommer ihåg en gång, på en jobbkonferens. Jag försökte verkligen komma in i gruppen, men det var som en osynlig barriär. De skrattade åt saker jag inte fattade, pratade om personer jag inte kände och jag kände mig bara… så löjlig. Till slut gav jag upp och satte mig med min kaffe och kollade på folk. Det var så pinsamt att jag seriöst övervägde att fakea en sjukdom för att slippa stanna kvar.

Ingen, ingen, förtjänar att känna sig osynlig. Det är så onödigt. Så om du känner så här nu… snälla, prata med någon. Någon du verkligen litar på. En vän, en familjemedlem, en kurator… vem som helst som kan lyssna och kanske hjälpa dig att reda ut vad som händer. För du är värd att bli hörd, och du är definitivt inte osynlig. Och kom ihåg, även om det känns som det nu, så kommer det att gå över. Du är starkare än du tror.