Är en 17-åring ett barn?

34 visningar
"En 17-åring är en ungdom, inte ett barn. Lagstiftningen skiljer mellan yngre barn (under 13), äldre barn (13-15) och ungdomar (16-17). Definitionen av 'barn' är alltså åldersrelaterad och kontextberoende."
Feedback 0 gillningar

Är en 17-åring fortfarande ett barn?

Alltså, är en 17-åring ett barn? Hm, ja och nej, typ. Juridiskt, kanske inte riktigt.

Men personligen? Tänker på min kusin Lisa, 17... Hon är ju en snorunge ibland, haha. Hon bor hemma, får skjuts till träningen...

Sen minns jag själv när jag var 17, våren -04, på en sunkig pizzeria i Hudiksvall. Kände mig såå vuxen, men fattade ju ingenting. Pizza slice kostade 25 kr.

Så, ja, mentalt kan de vara barn fortfarande. Fast på väg bort, liksom. Någon slags tonåring i limbo?

Är 17 år barn?

Nej.

Natten är så tyst. Är jag vuxen nu? Eller bara en skugga av någon jag borde vara. Sjutton år...

  • Juridiskt sett: Inte myndig.

Jag minns min sjuttonde födelsedag. Mamma grät, pappa log stelt. Som om de redan sörjde förlusten av mig, innan jag ens var borta.

  • Känslomässigt: Det beror på. Ibland känns det som hundra år, andra gånger som igår jag byggde koja i skogen.

Diskussioner? Argument? Ja, det kan jag. Men vem lyssnar egentligen? Vem ser förbi fasaden? Jag ser det inte alltid.

  • Intellektuellt: Kapabel till komplexa tankar. Men visdomen... den kommer med tiden.
  • Ekonomiskt: Ofta beroende. Pengar... en evig källa till stress. Ska jag någonsin komma ikapp?
  • Min första kärlek tog slut samma år. Hon sa att jag var för "barnslig". Kanske hade hon rätt. Jag hittar henne inte på Instagram längre.
  • Klockan är 03:17. Jag borde sova. Imorgon är det skola. Eller vad det nu är. Allt flyter ihop.

Jag hatar ordet tonåring. Det låter så... provisoriskt. Som om mitt liv inte riktigt har börjat än.

  • Personligt: Jag är trött. På förväntningar. På mig själv.
  • Pappa säger jag måste välja. Universitet eller jobba. Som om det är så enkelt. Som om jag vet vad jag vill.
  • Jag vill bara bort.

När är konsekvenstänket utvecklat?

Min syster, hon är två år yngre än jag, fick en cykel i julklapp när hon var elva. En riktigt fin, röd mountainbike. Jag minns den dagen så väl, det var julafton 2017, i vårt hus i Skellefteå. Hon var överlycklig, förstås. Cyklade runt i vardagsrummet, nästan över möblerna!

Senare på dagen, efter all julmat och klappöppning, cyklade hon ut. Utan hjälm. Jag sa åt henne, men nej då, hon var ju elva och visste allt bäst. Några timmar senare kom hon hem, gråtandes. Hon hade vurpat och slagit i knät. Riktigt illa.

Det var läkarbesök och allt. Det var då det slog mig. Hon förstod ju inte riktigt vad som hände, den där direkta kopplingen mellan att cykla utan hjälm och det onda knät. Det är väl därför de säger att konsekvenstänket utvecklas senare, eller hur?

25 år. Det var ju galet. Hon var ju så ledsen, men förstod inte riktigt varför det blev såhär. Jag tror många föräldrar kämpar med det här. Att lära barnen konsekvenser. Att förklara att handlingar har konsekvenser.

Det är skillnad på att förstå och att känna. Hon kände smärtan i knät, absolut, men den långsiktiga förståelsen... den var inte där.

  • Händelse: Cykelolycka julen 2017.
  • Plats: Skellefteå.
  • Personer inblandade: Jag och min syster.
  • Ålder syster: 11 år.
  • Ålder jag: 13 år.
  • Slutsats: Konsekvenstänkande är inte fullt utvecklat vid 11 års ålder.

Det är ju liksom logiskt, men det är svårt att se det i stunden. Jag försöker tänka på det nu när jag själv är mamma. Det är lättare att förstå varför det är så viktigt att prata om konsekvenser, men det är fortfarande svårt. Hon har en fin ärrvävnad på knät fortfarande. En påminnelse.

Hur beter sig en 17-åring?

Sömnen… den är så tung nu för tiden. Klockan är tre, och jag ligger här. Svårt att somna. Sjutton år… det känns som en evighet sedan jag var liten. Eller bara en blinkning. Min kropp känns konstig, som en främmande varelse. Allt är annorlunda.

Hormonerna, antar jag. De spelar ett sjukt spel med mig. Jag är trött hela tiden. Jag sover bort halva dagen ibland. Känns skamfullt. Mamma blir inte glad.

Kompisarna… De är viktiga. Vi hänger typ alltid. På stan, eller hemma hos någon. Det blir mycket skratt, men också mycket tystnad. Ibland känner jag mig ensam, även när jag är med dem. Det är konstigt.

Spelandet… det tar mycket tid. För mycket tid, kanske. Jag vet inte. Det är en flykt. En plats där jag kan vara någon annan. Någon starkare. Någon bättre.

Sociala medier… en spegelbild av mitt liv, eller? Alla andra verkar ha det så mycket bättre. Roligare. Mer spännande. Jag scrollade igenom instagram i två timmar inatt. Jag borde sova.

De stora förändringarna:

  • Sömn: Behöver mer sömn, sover längre.
  • Kompisar: Viktigare än någonsin.
  • Spel: Dataspel tar mycket tid.
  • Sociala medier: Jämförelse med andra. Fångad i en evig scrollande loop.
  • Kropp: Puberteten förändrar allt.

Jag är bara 17 år, men det känns som om jag bär hela världen på mina axlar. Ibland vill jag bara försvinna.

Mina betyg är inte bra i år, jag missade alla läxor i historia förra veckan och gymnasiet börjar bli tungt. Jag funderar på att söka hjälp. Kanske imorgon. Eller nästa vecka. Eller aldrig.

Vad händer vid 17 års ålder?

Klockan tickar. Sjutton. Allt förändras, sakta, nästan omärkligt.

  • Flyttanmälan? Jag själv? Ett papper, min signatur. Frihet?

  • Barnbidraget försvinner. Borta. Ekonomi... allt är inte gratis, fattar jag nu. Studiebidraget kommer, pengar att hantera.

  • Totalförsvarsplikt. Ett stort ord. Trygghet eller tvång?

Fred och säkerhet, men vad betyder det egentligen? Något diffust, långt borta. Civil... mitt ansvar? Jag? Tänk om. Tänk om man måste välja.

Listan är som en klocka. Sjutton år. Livet börjar, fast det känns som slutet på något annat.

Minns när pappa sa "Du måste". Nu är det jag. Jag måste flytta, jag bestämmer. Eller?

Det som kändes viktigt igår, är smulor idag. Sjutton...allting förändras.

Jag måste verkligen sova.