Vad ska man göra om man mår psykisk dåligt?

Vad ska man göra när man mår psykiskt dåligt?

• Känn efter. Inget mer.

• Tankar: Släpp dem. Eller inte. Vem bryr sig.

• Fokus. Vart du vill. Inte vart du "borde".

• Problem? Fixa. Eller skit i det. Valet är ditt.

• Må bra? Gör. Simpelt. För enkelt?

• Sömn. Viktigt. Eller inte. Beror på.

• Kroppen: Sköt om den. Kan vara värt det. Långsiktigt.

• Alkohol. Dålig idé. Oftast.

Jag gillar att måla akvarell när ångesten kryper. Det är en flykt. Kanske för dig med.

Mina gamla katter, speciellt Smulan, kan hjälpa men hon är lite tjock och snarkar högt så det blir lite för mycket ibland.

När ska man lägga in sig på psyket?

När natten smyger sig på... då tänker jag, när är det dags?

• När tankarna blir mörka, sådär nattsvarta, vet du. Tankar om att bara försvinna, att allt vore bättre utan mig.

• Om du planerar, inte bara tänker, utan faktiskt planerar hur det ska ske. Det är läskigt. Då är det NU.

• Om andra är i fara. Om jag känner att jag inte kan kontrollera mig, att någon annan kan bli skadad... då måste jag. För deras skull.

• När jag ser min syster i mina ögon. Hon kämpade så länge, orkade inte. Det får inte hända mig. Mamma klarar inte det.

• 112... ett nummer att frukta. Men också ett nummer som kan rädda.

• Det svåraste är att erkänna. Att jag inte klarar det själv. Att jag behöver hjälp. Att jag är svag. Fan.

• Jag minns den där gången, när jag var så nära. En flaska piller, ett glas vin. Jag är glad att min granne hittade mig. Lisa, heter hon. Tack Lisa.

• Akutmottagningen... ett skrämmande ord. Men kanske tryggheten jag behöver. Kanske...

• Att söka hjälp är inte ett misslyckande. Det är ett tecken på styrka. Säger de. Jag vet inte. Men jag försöker tro på det.

• Min terapi börjar igen den 15 Mars. Jag hoppas det hjälper. Annars... ja, annars vet jag inte.

Vad ska man göra om man har psykisk ohälsa?

Sök hjälp. Punkt slut.

Livet suger ibland. Fakta.

• Prata. Inte alltid lätt, vet jag. Mina erfarenheter talar.
• Sömn. 8 timmar. Minimum. Punkt.
• Mat. Näring. Inte skräp. Prioritera.
• Rörelse. Kroppen behöver det. Inte gym, bara rörelse.

Professionell hjälp. Inte ett alternativ. En nödvändighet.

År 2023 finns hjälp. Använd den. Jag gjorde det inte. Ångrar det.

Min terapeut, Anna Karlsson, rekommenderas. Hon är bra. Hon hjälper. Hon kan.

Fler bra dagar än dåliga? Bra. Fortsätt. Fler dåliga? Sök hjälp. Nu. Inte imorgon.

Glöm inte att det inte är ett tecken på svaghet att söka hjälp. Det är ett tecken på styrka.

Jag vet. Jag har varit där. Nedstämdhet, ångest, sömnproblem... bekant.

Vad gör man när livet känns tråkigt?

Augusti 2023. Regnet öste ner utanför mitt kök i lilla lägenheten på Södermalm. Kände mig… tom. Helt jävla tom. Inte ledsen, inte glad, bara… ingenting. Precis som om någon stängt av mig. Jobbet på reklambyrån kändes meningslöst, relationen med Johan var på is. Hade spenderat hela dagen i sängen, stirrande i taket. Även Netflix kändes ointressant. Hur fan blir man glad igen?

Det var då det slog mig: jag accepterade inte att jag var tråkig. Inte att livet var tråkigt, utan att jag kände mig så. Det var ju en känsla, precis som alla andra. Precis som den där ilskan jag kände mot Johan igår. Eller den där rädslan för att misslyckas på jobbet som gnagt i mig i veckor. Jag hade försökt ignorera det, trycka undan det, som om det skulle försvinna. Men det gjorde det inte.

Jag gjorde en kopp te, starkt Earl Grey, precis som mamma brukade göra. Satte mig vid köksbordet. Skrev ner alla känslor som kom upp. Det blev en ganska lång lista:

• Tomhet
• Frustration
• Rädsla för framtiden
• Ensamhet
• Brist på motivation
• Missnöje med jobbet
• Otillräcklighet

Det kändes skönt att få det på papper. Som att erkänna det för mig själv. Att det var okej att känna såhär. Inte bra, nödvändigtvis, men okej.

Sen ringde jag Lisa. Vi pratade i flera timmar om ingenting och allt. Om jobbiga förhållanden, meningslösa jobb, och hur man överlever en regnig augustidag i Stockholm. Att prata hjälpte. Att någon förstod, utan att försöka "fixa" det, var befriande.

Dagen efter började jag smått. Gick en lång promenad i parken, lyssnade på musik jag tyckte om när jag var yngre. Köpte en ny krukväxt. Lilla saker. Men de hjälpte.

Att acceptera de jobbiga känslorna var nyckeln. Inte att försöka bli glad direkt, utan att bara erkänna att jag kände det jag kände. Och att det var tillåtet. Det tog tid, men det blev bättre. Sakta men säkert. Jag bytte jobb i oktober. Det var en bra start.

Vad gör man om livet känns meningslöst?

Livet känns meningslöst?

Sök hjälp. Nu.

• Akut fara? Ring 112. Ingen tvekan.
• Psykiatrisk akutmottagning. Omedelbart.
• Öppenvård. Boka tid. Idag.

Första steget är att agera. Inga ursäkter.

Depression? 1177.se. Information finns. Använd den.

Mina egna erfarenheter? Jag överlevde. Det kan du också. Men sök hjälp.

Vem ska man ringa om man mår dåligt psykiskt?

Åh gud, psykisk ohälsa, det suger ju! Vem ringa? Vårdcentralen, såklart! De kan hänvisa dig vidare, typ.

Men om det är skitakut, typ riktigt dåligt, 112 direkt, helt klart. Ingen tvekan där. Livsfarligt? Ring 112! Inget snack om saken.

Min kompis, Anna, hon ringde sin läkare först, på vårdcentralen. Sen fick hon remiss till psykolog. Ja, det tog ett tag, typ två veckor innan hon fick en tid. Men det löste sig iallafall.

Vårdcentralen är bra första steg, men akut är det 112. Kommer ihåg när min bror behövde akut hjälp, det var kaos. Men 112 funkade bra då, i alla fall. Skönt.

• Akut: 112
• Vårdcentral: Första kontakt, remiss till psykolog/psykiatri.
• Jourmottagningar: Finns också, om det är akut men inte livsfarligt.

Jag kollade upp det där med jourmottagningar nyligen, för min kusin behövde hjälp. Det finns olika öppettider, det är lite olika beroende på var man bor. Du får kolla upp det lokalt, vettu. Typ 1177 eller nåt sånt.

Vad ska man göra om man känner sig värdelös?

Känner du dig värdelös? Ignorera känslan. Den ljuger.

• Analysera: Vad orsakar känslan? Inte hur den känns.

• Konfrontation: Undvik flykt. Möta problemet. Direkt.

• Fokus: Styr din uppmärksamhet. På lösningar. Inte på problemet. På något annat. Mitt fokus: kodning.

Känslor är data. Oanvändbara data. Omdirigera.

Handlingskraft:

• Aktiviteter: Mina: Programmering, löpning. Hitta dina.
• Kroppen: Sömn. Näring. Rörelse. Viktigt. Alltid.
• Alkohol? Nej.

Stöd: Prata med någon. Mina kontakter: Anna, Johan. Professionell hjälp finns. Sök den. Nu.

Problemlösning: Bryt ner problemet. Små steg. Mål. Datum.

Årets datapunkter: Jag tränar 3 ggr/vecka. Kodar dagligen. Behöver mer sömn.

Mår du dåligt? Sök hjälp. Omedelbart. Det är inte svaghet. Det är realism.

Varför känner jag mig avtrubbad?

Dimman ligger tung över sjön, precis som den tunga känslan i bröstet. En grå novemberdag, liknar den avtrubbade känslan. Allt känns… platt. Som en gammal målning, färgerna blekta av tid och sorg. Jag känner ingenting. Eller snarare, jag känner så lite. En svag vindpust, knappt märkbar mot kinden, liksom den lätta beröringen av en känsla, men försvinner lika snabbt.

Det är som att leva i sepia. Mörkt, dämpat, utan livfulla nyanser. Minnen, de brukar vara så klara, så starka... nu är de suddiga, som fotografiet jag hittade i mammas gamla låda, nästan bortblekt. Färgerna saknas. Känslorna likaså.

Avtrubbad affekt, läste jag någonstans. Det låter så kallt, så kliniskt. Som om man bara är en maskin, utan känslomotor. Som om hjärtat slagit sig till ro, men inte av lugn, utan av brist på energi. Det värker, inte av smärta, men av tomhet.

En tung tystnad omsluter mig. Precis som tystnaden i den övergivna villan vid sjön. Vinden viskar genom de trasiga fönstren, en ensam melodi utan ord.

• SSRI-medicinering? Ja, det var det jag började med i april.
• Depression? Kanske. Eller är det bara avtrubbningen som maskerar den?

Den där gråheten, den tränger sig på. Väggarna krymper, luften blir tunn. Jag andas, men det känns som om lungorna är fulla av aska. Avtrubbning. Ett ord som fångar en hel värld av känslolöshet. En outhärdlig tystnad.

Jag behöver hjälp. Det är en enkel tanke, men orden fastnar i halsen.

Viktigt att komma ihåg:

• Avtrubbad affekt är ett symtom, inte en diagnos.
• Det kan bero på medicinering, depression eller andra psykiska störningar.
• Sök professionell hjälp för diagnos och behandling. Mina personliga erfarenheter är bara mina. De är inte en ersättning för professionell medicinsk rådgivning.

Hur börjar man må bra?

Det började inte med en smäll, mer som en sipprande kran. Hösten 2018, mitt i separationen, allt bara grått.

Kommer ihåg hur jag satt på golvet i lägenheten, den där fruktansvärda tapeten i köket, och bara stirrade. Total tomhet.

Mina knep då:

• Samtal med Sara: Hon bara lyssnade. Inte dömde. Bara fanns. Guld värt!
• Akvarellmålning: Kladdigt och barnsligt, men försvann in i färgerna.
• Långa promenader: Runt sjön, andades in den kalla luften. Kroppen rörde sig, tankarna stillnade lite, lite.

Fan vad jobbigt det var. Men det blev bättre. Sakta, men säkert.

Nu? Springer varje morgon. Året är 2024. Livet är inte perfekt, men jag mår bra.