Hur känns början på ett missfall?

1 år sedan 7 visningar

Att beskriva känslan i början av ett missfall är…omöjligt. Det är som att beskriva ett svart hål – en frånvaro av allt man förväntade sig. Kroppen gör ont, ja, en knivskarp, krampande smärta långt nere i magen, som en förstärkt mensvärk, men det är ingenting mot den överväldigande förlusten, den totala tomheten. Det är sorg, chock, och en djup, djup rädsla som slår över en. En känsla av att marken dras undan fötterna.

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Hur känns början på ett missfall? Oj, hur ska jag ens förklara det? Det är…omöjligt, precis som texten sa. Som att någon stängt av ljuset i hela mitt liv, bara så där. En total avsaknad av… allt. Allt det där man byggt upp i fantasin, i hjärtat. Vet ni hur det känns?

Det började med en molande värk, typ som en extra stark mensvärk, men… annorlunda. Djupare, mer intensiv. Jag minns att jag tänkte: "Är det det här? Kan det verkligen vara så här?" Min kropp kändes konstig, fel. Inte bara den där värken, utan en…oro, som en ständig, obehaglig fjäril i magen. Som om jag visste, på djupet, att något var fruktansvärt fel.

Sen kom blödningen, och jag… jag bara brast. Inte i ett stort, högljutt gråtande, nej, mer som en långsam, tyst kollaps inåt. Det var inte bara fysisk smärta, utan en sådan enorm, obeskrivlig sorg. Som om någon hade tagit något väldigt dyrbart ifrån mig, något jag knappt hunnit hålla i ens. Minns ni scenerna i filmerna, där folk sitter helt stilla i chock? Så kändes det. Allt blev liksom suddigt, liksom…utan betydelse. Jag tror jag bara stirrade ut i väggen i timmar.

Rädslan, den var överväldigande. Rädslan för vad som hände, rädslan för vad som komma skulle, rädslan för att… ja, för allt. Jag läste någonstans att ungefär 15-20% av alla graviditeter slutar i missfall, men siffror betyder ingenting när man själv står där, i den där tomheten. De där procenten blir plötsligt väldigt, väldigt personliga. Det blir mitt missfall, min förlust. Och det är så fruktansvärt ensamt.

Ja… det är svårt att sätta ord på det. Men så kändes det för mig, iallafall. I början. Och det är okej att det är svårt. Det är svårt. Det är okej att känna allt det där: smärta, förlust, rädsla, tomhet.