Hur hanterar man föräldrar med BPD?

Hur hanterar man föräldrar med BPD? Oj, den frågan… den river upp så mycket. Att sätta gränser mot min egen mamma, som har BPD, det känns som att gå på knivskarpt glas. Varje "nej" är som en liten knivsticka i hjärtat, vet ni? Man älskar ju dem, så fruktansvärt mycket. Och man ser ju smärtan bakom det kaotiska beteendet, det är ju inte som att de gör det för att vara elaka, eller hur? Nej, det är sjukdomen som pratar.

Men gud, vilken utmattning. Att ständigt gå på tå, att aldrig riktigt få andas, det är som att simma i sirap. Jag minns en gång, för några år sedan, när jag lovade att hjälpa henne med något – ett projekt som hon naturligtvis beskrev som livsviktigt – och sedan insåg jag att jag helt enkelt inte orkade. Jag sa nej. Det blev en explosion, en riktig storm av anklagelser och tårar. Det var hemskt. Men... efteråt, när dammet lagt sig, då fanns det en liten… lugnare plats. En liten öppning.

Man måste skydda sig själv, det är nyckeln. Annars blir man helt enkelt sjuk själv. Jag läste någonstans – tror det var en artikel, eller kanske en bok? Jag minns inte exakt – att 70% av dem som har en förälder med BPD själva utvecklar psykiska problem. Sjutionio procent! Det är ju helt galet, eller hur? Det säger ju något om vikten av att sätta gränser. Det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt till och med. Men det är ett måste, för både ens egen skull och... ja, för förälderns också, paradoxalt nog. För en hälsosam relation, även om den ser helt annorlunda ut än man någonsin kunnat föreställa sig, den kräver ju att man överlever. Att man finns kvar.