Hur kommunicerar man korrekt i ett förhållande?

Hur förbättrar man kommunikationen i förhållandet?

Det där med att prata, det är ju det svåraste va. Speciellt när det gäller de närmaste. Jag minns en gång i somras, typ den 17 juli, då satt vi på en liten bänk vid vattnet borta i Nacka Strand. Solen var på väg ner, allt var lugnt, men inuti mig var det kaos. Jag höll tyst. Hade så mycket jag ville säga men det kom liksom inget vettigt ut.

Alltså, jag har insett att om man inte berättar vad man själv vill och behöver, då kan ingen läsa tankar. Det är lite som den där gången jag var så himla trött, efter en lång vecka på jobbet, typ i februari i år, och bara önskade en lugn kväll. Istället för att säga "Jag skulle verkligen behöva en stillsam kväll, jag känner mig helt slut", så muttrade jag bara och hoppades att den andra skulle fatta. Såklart blev det en massa missförstånd då. Man måste ju äga sina känslor, inte kasta dem på nån annan.

Den stora grejen är att vända det från "Du gör mig arg" till "Jag känner mig arg när det här händer". Det är en sån liten skillnad i ord men betyder allt för hur den andra tar emot det. Ingen vill ju känna sig anklagad direkt. Det har jag verkligen fått träna på, att inse att mina känslor är mina att hantera och kommunicera, inte att någon annan ska bära dem. Typ när jag spillde kaffet på tröjan den där morgonen, kände jag mig irriterad, men det var ju inte kaffets fel, eller nån annans. Det var ju bara jag som var klumpig.

Och sen är det lyssnandet, oj oj. Jag är expert på att planera mitt svar medan någon annan pratar. Men det funkar ju inte. Jag fick en riktig aha-upplevelse under en lång bilresa söderut, i maj förra året, när jag verkligen försökte lägga mina egna tankar åt sidan. Bara vara tyst, verkligen försöka förstå vad den andra personen menade, vad som låg bakom orden, vilken känsla som drev det. Det var svårt, men kändes så mycket mer ärligt.

Det handlar inte om att hålla med jämt, det är inte det. Utan att verkligen försöka kliva in i den andras skor, att se världen genom deras ögon för en liten stund. Vad är deras avsikter? Vad är deras behov just nu? När jag lyckades med det, att verkligen ge utrymme för den andras perspektiv utan att döma direkt, då kände jag att vi kom mycket närmare varandra. Att det skapade en helt annan sorts trygghet, som om vi båda blev sedda på riktigt.