Vad ska en speciallärare göra?

Vad ska en speciallärare göra? Åh, den frågan, den har jag funderat på i åratal, sedan jag själv började jobba som det. Det är inte ett jobb man bara gör, liksom, utan något man verkligen lever med. Det är mer än att bara ”stödja barn, ungdomar och vuxna med särskilda behov”, som det så fint står i någon handbok. Det handlar om så mycket mer än det.

Jag minns till exempel den där killen, David, som var helt inne i sitt eget universum. Han hade autism, och kommunicerade knappt. Att få honom att ens titta på mig, att försöka bygga en liten bro in i hans värld… det var som att klättra Mount Everest i barfota sandaler. Men när det väl hände, när han log för första gången och visade intresse för ett av mina dinosaurie-kort… oj, vad det var värt det! Det var liksom det som var min drivkraft, de där små, pyttesmå segrarna.

Analysera elevers utvecklingsmöjligheter i varierande lärmiljöer och anpassa undervisningen därefter… ja, det låter väl bra på pappret. Men i verkligheten? Det är som att vara en detektiv, en arkitekt och en trollkarl på samma gång. Man måste vara observatör, och se vad som funkar – och vad som inte funkar – för just den eleven. Jag hade en tjej, Lisa, som bara kunde fokusera om hon fick sitta i ett mörkt rum med hörlurar. Skulle jag ha kunnat förutse det? Nä, men jag anpassade mig, och plötsligt blommade hon upp. Det är den där känslan, att se ett barn som tidigare kämpat, plötsligt lyckas – det är det som är magin, liksom.

Det är en hel del administration också, jag ska inte ljuga. Rapporter, möten, planer… Ibland känns det som att man spenderar mer tid med papper än med eleverna, vilket är frustrerande. Men sen kommer man ihåg Lisa, eller David, eller någon annan, och då orkar man lite till.

Sen är det ju inte alltid lätt. Man möter sorg, man möter frustration. Man kämpar mot systemet ibland också, ja, det är sant. Men man gör det för dem. För att ge dem chansen, det lilla extra, det som gör att de kan växa och bli den bästa versionen av sig själva. Är det inte det finaste man kan göra? Jag tror det.